Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blå, Ingeborg Gregersdotter - Bläsing, Ulrika - Bock, Carolina Sofia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksrådet Mattis Ödsgislesson Lillje, med hvilken hon
år 1416 blifvit gift, testamenterade hon före sin
död (1453) sitt gods Arnö i S:t Nikolai socken
af Nyköpings län till Nyköpings kloster, likväl
med förbehåll af everldliga messor för hennes
och hennes anhörigas själar, samt afled i den
fasta tron, att man der skulle messa så länge
verlden står. – Och dock var icke ett århundrade
från detta hennes förordnande tilländalupet,
förrän klostren inom Sverige voro upphäfda
och en annan lära, än den katholska, herrskade
öfver hela landet. – Hur gick det sedan
med messorna för den fromma fruns och hennes
älskade anförvandters själar?
Bläsing, Ulrika, gift med repslagarålderman
Olof Sjöstedt, testamenterade 1815, gemensamt
med mannen, 15,000 rdr rmt till Kungsholms
församling i Stockholm. Afkastningen skulle
användas till lön åt en barnlärare och åt fattiga
inom församlingen.
Bock, Carolina Sofia, är den vidtberömda,
ovärderliga scenens konstnärinna, som vi alla
känna. Hon är född i Stockholm d. 28 Aug.
1792 och heter i sig sjelf Richter. Till
theaterskolan kom hon 1806, men tillträdde redan ett
år derefter, eller 1807, sin tjenst vid kongl.
theatern, såsom verklig aktris. Det första stycke,
hvari hon uppträdde, var Folke Birgerson. –
Mamsell Richter gifte sig första gången (1813)
med kammarmusikus Svanberg, violist vid kongl.
kapellet, efter hvilken hon dock snart blef enka.
År 1826 gifte hon sig för andra gången och det
åter med en kammarmusikus, nemligen den
utmärkt skicklige flöjtisten Bock, hvars toner den
theater- och concertbesökande publiken så ofta
hade tillfälle att med verklig förtjusning höra.
I detta äktenskap föddes sju barn, hvaraf dock
de sex äldsta dogo helt späda. Endast det yngsta
blef vid lif, dottern Bertha, nu sin mors
sällskap och tröst, hennes stöd och glädje på
ålderdomens dagar.
Att fru Bock under sin femtiosexåriga
tjenstgöring vid kongl. theatern varit en talang af
första ordningen behöfver icke ens sägas, ty det
veta alla, som haft lyckan se henne uppträda,
samt äfven de, som icke haft denna förmån, ty
ryktet om hennes oförlikneliga sätt att utföra
alla henne anförtrodda roller, har varit vida
spordt. Synnerligast har hon excellerat i
gummroller, nemligen i den finare genren deraf, och
aldrig – derom äro alla öfverens – kommer
någon att häruti ersätta henne. Det fina, fulländade
sätt, hvarpå hon återgifvit sina stundom
kantiga, gnatiga och vresiga, stundom åter goda,
medgörliga och älskliga gummor, förtjenar och
har också vunnit ett allmänt erkännande. Till
och med från högsta ort har man sökt att
genom en vacker gåfva gifva henne sitt rättvisa
bifall och sin stora belåtenhet tillkänna. Fru
Bock erhöll nemligen 1857, på femtionde årsdagen
af hennes anträde till kongl. theatern, af
H. M. konung Oscar en guldmedalj af största
storleken, att i blått band bäras på bröstet,
hvilken medaljs åtsida framställer nämnde konungs
bröstbild, hvaremot på frånsidan finnas graverade
orden Litteris et artibus. – Detta var för den
utmärkta konstnärinnan en skön jubeldag, men
dock icke mer än en billig hyllning åt hennes
förtjenst.
De stycken, hvari fru Bock excellerat och
deri hon skördat sina högsta triumfer, äro:
Grefvarne Klingsberg, Tre hustrurs man och dock
ungkarl, Bildhuggaren, Doktor Wespe, De sedesamma,
eller fruntimmerna sins emellan, Verldens dom,
Polkan, Anna af Österrike, Hvita Frun, Slottet
Montenero, samt som Viarda i Preciosa och som
markisinnan i Regimentets dotter.
Förutom aktris har fru Bock äfven varit
lärarinna för qvinliga elever, en befattning, den
hon i 20 års tid innehaft.
Den 26 Juni 1863 hade fru Bock sin afskedsrecett,
dervid uppfördes den lilla nätta komedien
Porträttet, hvari fru Bock spelade farmodern,
samt Figaros bröllop, deri recettagerskan icke
hade någon roll. – Huset var utsåldt, i trots af
den för spektaklers gifvande så olämpliga tiden,
d. 26 Juni, alldeles samma förhållande som vid
fruarne Almlöfs och Gelhaars afskedsrecetter,
hvilka båda äfvenledes gåfvos den ena d. 26
Juni, den andra d. 29 Juni, fastän på sins emellan
olika årtal.
Det är i sanning med ett visst vemod man
yttrar, att man aldrig mer får skåda fru Bock
på vår scen. Den nu[1] sjuttiotvå-åriga skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
