Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christina, den store Gustaf Adolfs dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den ädla pfalzgrefvinnan dog då Christina var
endast tretton år gammal, till en oersättlig
förlust för så väl den unga drottningen, och ännu
vida mer för Catharinas egna, med Christina
jemnåriga döttrar. Historien har upptecknat
hennes rörande minnesord till dem alla från
dödssängen, kring hvilken de gråtande knäböjde; dock
– lifvets strida vågor öfverröstade snart med
sitt buller de välklingande ljuden och dess skarpa
vind borttog det ljufva minnet deraf.
Djupt och innerligt sörjde Christina den
förträffliga Catharinas bortgång och ville från den
stunden aldrig lyssna till förmaningar från någon
qvinnas läppar. Hon återvände emellertid icke
till modern, som länge nog och till föga fromma
hade haft befattning med henne och som
dessutom följande året i hemlighet lemnade Sverige.
Christina fick sin egen hofhållning och man
utsåg åt henne den ena öfverhofmästarinnan efter
den andra. Ingen härdade dock länge ut med
detta tacklösa, ehuru höga kall; ty Christina
visade dem alla en uppenbar vanvördnad och lät
alltför oförtäckt förstå, att hon icke ämnade följa
någon annans vilja än sin egen, minst någon
qvinnas.
Det var ock endast när etiketten så
fordrade, som fruntimmer fingo nalkas henne, eljest
omgaf hon sig beständigt med män. Hon hade
visserligen hofdamer, både äldre och yngre, men
trifdes ej bland dem, utom vid tillfälle af baler,
eller andra förlustelser för båda könen, der
damer måste vara med. Christina var dock känd
för den gratie hvarmed hon dansade, och dans
var i första ungdomen en af hennes passioner,
så att på de baler hon gaf, eller bivistade, hade
hofvets ungdom roligt.
Egentligen var det jagt, som under en
längre tid utgjorde Christinas verkliga passion. Hon
kunde, såsom det påstås, ridande i sporrsträck
skjuta en hare under hans språng, och var vid
jagandet så outtröttlig, att ingen man, icke ens
de yngsta och raskaste, kunde hålla ut så länge,
som hon, utan att tröttna.
Ändtligen nalkades den tid, då den unga
drottningen fyllde aderton år och således var,
enligt svensk lag, fullmyndig till regeringens
emottagande. Hon hade redan i fyra års tid bivistat
rådets öfverläggningar och var således icke
främmande för det höga kall hon hade att förvalta.
De gamla, kloka, i rikets tjenst och politikens
handhafvande grånade statsmännen förundrade
sig storligen öfver det ljusa förståndet, den skarpa
blicken och det alltid sunda omdömet hos denna
unga flicka, knappast hunnen ur barndomen.
Man må dock besinna, att Christina aldrig varit
barn; hon hade som liten aldrig kunnat förmås
att leka med dockor, och vid den ålder, då andra
barn leka och roa sig med allehanda barnsliga
upptåg, roade Christina sig med att ideligen studera.
Hennes kunskaper, redan vid hennes
uppstigande på thronen, voro otroliga. Latin talade
hon lika fermt som svenskan, och att samma
förhållande var med tyskan är ej underligt, då
hennes mor ständigt talade detta språk. Men
Christina talade derjemte fransyska, engelska,
italienska och något grekiska, samt förstod spanska,
holländska, danska, finska och icke så litet
hebreiska. Hon läste ock – förutom de vanliga
vetenskaperna, såsom geografi, historia och
naturlära – ganska ifrigt filologi, archæologi,
fysik, astronomi, kemi m. m., samt fördjupade sig
så i filosofien för Cartesius, som då var i Sverige,
att de gamla skriftställarne, Plato, Aristoteles,
Pythagoras, m. fl., utgjorde hennes
älsklingstidsfördrif vid lediga stunder. Ingen vetenskap var
henne för abstrakt, intet ämne för trögt, ingen
kunskap för svår, ingen uppgift för invecklad.
Hon genomskådade, läste, uppfattade allt, och
det med samma lätthet, samma outtröttliga ifver;
och hur många kunniga män hon än omgaf sig
med, om thorsdagsqvällarne, då hon samlade sin
lärda cirkel, var hon oftast sjelf den kunnigaste
– åtminstone den skarpsinnigaste, den
snarfyndigaste af hela sällskapet.
På ryktets snabba vingar ilade ock hennes
namn öfver hela vår verldsdel och millioner
tungor talade om henne, många pennor nedskrefvo
hennes beröm. De snillrikaste män från alla
länder skyndade till Sverige, för att se och blifva
kända af detta mirakel till drottning, och alla
kommo öfverens om, att ryktet hade om henne
ingalunda sagt för mycket.
Hennes afsmak för qvinnoslöjder fortfor ännu,
liksom hennes leda till fruntimmers sällskap. "Jag
föredrar männerna", sade hon, "icke för det de
äro män, utan för det de icke äro qvinnor."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
