Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Disa - D'Oettlinger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När nu fråga blef om att meddela konungen
det råd, hvarom fråga var, sade hon det vara
både grymt och oförståndigt, att döda hälften af
folket, nemligen de gamla, orkeslösa och sjuka.
Tvärtom borde, enligt Disas mening, de mest
raska och arbetsföra utlottas och sändas till ännu
ouppodlade trakter, der de kunde rödja, bränna,
plöja och så, för att skaffa sig födan.
Derigenom bereddes mera rum åt de qvarvarande, som
då också skulle få tillräcklig näring.
Kungen blef helt förtjust öfver Disas kloka
råd och antog det genast. Han blef derjemte
så ytterst betagen i hennes person, att han tog
henne till sin drottning. Hon blef en verklig
mor för sina underhafvande och hennes vishet,
så väl som hennes menniskokärlek, var vida spord
öfver hela landet.
D’Oettlinger, friherrinna. Denna dam var
visserligen ej svenska, men som hon en kort tid
ingrep i Sveriges politik och var en orsak att
Napoleon redan 1804 var nära att förklara Sverige
krig, så vilja vi här intaga och nämna några ord
om henne.
Då konung Gustaf IV Adolf 1803–1805 i
18 månader vistades i Carlsruhe och andra
tyska städer, för att på nära håll lära känna den
högre politiken och vara närmare franska gränsen,
samt kunna observera Frankrikes steg och
träffa anstalter till den fördrifna Bourbonska
familjens skyddande, omgafs han af spioner från
Frankrike, bland hvilka uppträdde, och det med
största framgång, en viss friherrinna d’Oettlinger.
Hon var en tillbedjarinna af den då nyligen
mördade hertigen af Enghien, och endast detta
deltagande, som hon visade honom, var nog för
att intressera Gustaf Adolf, som var högst
uppbragt öfver denna Napoleons våldsbragd mot
hertigen. – Madame d’Oettlinger var emellertid
högst tvetydigt känd och påstods vara af Napoleon
utskickad att spionera på den svenske konungens
görande och låtande. Elaka rykten rörande rätta
ändamålet med madame d’Oettlingers resa till
Carlsruhe, beledsagade af varningar emot henne,
hade dock föregått hennes ankomst. Sålunda
hade grefvinnan Caroline Lewenhaupt, då bosatt
i Strassburg, skrifvit till sin vän, grefvinnan
Gyldenstolpe, följande biljett: "Ni får snart se
anlända till Carlsruhe en viss friherrinna
d’Oettlinger, i hög grad inställsam och qvick. Hon skall
förtjusa er alla; hon skall bedöma litteraturen
och de sköna konsterna såsom grefvinnan Oxenstjerna;
hon skall tala med er om moder och
annat; hon skall genom sina behag förvrida hufvudet
på edra herrar: men akten eder alla för
henne! Man anser henne vara ett verktyg i den
högre polisens hand. Hon är farlig."
Oaktadt dessa varningar, hvaraf hon var föregången,
förstod madame d’Oettlinger snart att
göra sig allmänt omtyckt i Carlsruhe. Hon var
också ovanligt älskvärd, qvick och vacker. Hon
lefde på stor fot, gjorde ansenliga depenser och
gaf de yppersta fêter, då hon vid sin harpa sjöng
och förtjuste alla. Bland andra medel hon använde,
för att afleda misstankarne, var också att
prunka med sina rojalistiska känslor. Isynnerhet
utgjorde den aflidne hertigen af Enghien ett
beständigt föremål för hennes ömmaste beundran.
Hon sjöng hertigens favorit-romans på
ett så förtrollande sätt, att nästan alla som hörde
henne rördes deraf.... Men ej nog härmed.
Hon hade äfven i något af sina rum låtit inrätta
ett slags kapell, der man såg henne vid skenet
af en matt strålande lampa sorgklädd knäböja
vid foten af ett altare, hvarpå syntes hertigens
af Enghien med sorgflor beklädda bild.
På detta sätt lyckades den sköna friherrinnan
att vinna sådana insteg, att konung Gustaf
Adolfs egen kabinettssekreterare, Lagerbjelke,
slutade med att blifva pinkär i henne. Deras känslor
närmade sig först hvarandra under qvicka och
intressanta samtal. Samma förtrollning
underkastades en annan af kabinettets herrar,
Ehrengranat, som äfven låg betagen för den skönas
fötter. Huru hon bar sig åt att förvända synen
på Lagerbjelke vet man ej, alltnog, hon förstod
att så väl sköta sitt värf, att hon fann utväg
att helt allena komma in i hans skrifrum, der
hon tog en noggrann kännedom om alla hans
depescher och hemliga noter. En gång
öfverraskade henne Ehrengranat under en dylik
förrättning.
Emellertid fick Napoleon genom henne noga
kännedom om Gustaf Adolfs stämplingar mot
honom, och Napoleon hade i första häftigheten nära
nog förklarat konungen krig, om ej Talleyrand
lyckats att afstyra det. I sin vrede yttrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
