Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Håkansdotter, Benedicta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en hvar, som det kunde, lemnade den förpestade
staden och dess område. Äfven Helsingus med
familj flyttade till Fundbo och förblef der under
en tid af flera månader. Men då, efter den
härjande farsotens slut, allt började återkomma i
sin gamla ordning, och Distings marknad var
öfver, anlände till Upsala trenne herrar, Knut
Knutsson, Henrik Mattsson och Johannes
Secretarius, för att å konungens vägnar tala med
mäster Petrus Jonæ Helsingus, angående den nya
religionen. Och då han befanns lika ståndaktig
som förr i försvarandet af hvad han ansåg vara
rätt, befallte de honom att resa till Stockholm,
för att stå till svars inför konungen personligen.
Mäster Petrus svarade då helt frimodigt, att han
hade för flera år sedan på egen bekostnad
redan gjort alltför många resor till Stockholm och
hade ej lust att göra flera.
Knappt voro de förnäma herrarne till
konungen hemkomna med den frimodige prestens
svar, förrän denne blef genom ett konungens bref
strängeligen anbefalld att ofördröjligen begifva sig
till hufvudstaden. Efter sitt första samtal med
Hans Maj:t blef han nu insatt i en kammare på
slottet och der hållen fängslad. Det var helt
nära påsken. Den stackars fången blef på sjelfva
långfredagen utsläppt och fick tillåtelse att återgå
till sitt herberge. Följande dagen blef dock vakt
uppställd utanför både porten derstädes och det
rum presten bebodde, så att han ej fick
undkomma.
Under allt detta nedkom hans hustru med
ett dödfödt barn. Sorgen, påstår hon, var
dertill orsaken. Hon låg länge sjuk och den
oförsigtighet, hvartill hon gjorde sig skyldig, att,
ännu icke till helsan fullt återställd, begifva sig
af till Stockholm, för att råka sin fängslade man,
ådrog henne en svår sjukdom, den hon under
hela sin öfriga lefnad fick behålla. Hon
färdades de sju milen ridande; och då hon kände
sig ej ega styrka att hålla sig upprätt i sadeln,
band hon sig med ett långt handkläde fast vid
densamma. Mera död än lefvande anlände hon
till herberget, der hennes man hölls fången.
Hon bars upp, till utseendet utan lif, och
förblef i nio veckors tid sängliggande sjuk.
Det första bruk hon gjorde af sina
återvunna, ehuru ännu svaga krafter, var att besöka
Henrik Mattsson, för att fråga honom om han
visste huru länge hennes man skulle tvingas att
såsom fånge i Stockholm lefva på egen
bekostnad; ty något till underhåll bestod man honom
icke. Må man dömma om hennes
sinnesförfattning, då hon fick till svar, att konungen
bekymrade sig föga, antingen den förstockade presten
lefde några veckor mer eller mindre. Hans Maj:t
ämnade i alla fall låta hans hals blöda inför allt
folket, till varnagel för andra upproriska och
illvilliga. Benedicta frågade då, om äfven hon
skulle mista hufvudet, eftersom hennes tro var
densamma som mannens. Svaret härpå blef
undvikande och slutade med, att den tro, som
konungen ville hafva antagen, var den rätta.
Ändtligen återvände den bekymrade qvinnan
hem till sina små barn; men knappt var hon
hemkommen, förrän några af konungens män
kommo dit och framvisade order, att de skulle
taga all säd, som fanns i prestgården, och föra
den till Stockholm, der den skulle vändas i
penningar, till bestridande af de böter, som blifvit
hennes man ådömda. Och nu blef huset
plundradt på all säd, till och med den som låg på
gården utbredd till torkning.
Så kom hösten och den beklagansvärda
prestfrun hoppades dag från dag att få se sin man
fri återvända hem, om ej förr, åtminstone till
julen. Men det blef ingenting af. I stället
erhöll hon från sin man ett bref, med uppmaning,
att hon skulle taga sina små barn med sig och
skynda till Stockholm, att kasta sig för
konungens fötter och bedja om nåd. Ty det var nu
beslutadt, att Petrus Helsingus skulle från Sverige
bortföras på ett till Narva afgående fartyg.
Frun och barnen hunno dock icke långt på
denna bedröfliga resa, förrän de möttes af ett
ridande bud, som lemnade ett nytt bref från
mäster Petrus, hvilken berättade, att han hade flytt
ur fängelset, samt besvor sin hustru att äfven fly,
så fort hon det förmådde, så kärt det henne vore
att få behålla lif och frihet. – Hon återvände
då hem med sina barn, men skiljdes samma qväll
ifrån dem, under tusende tårar och klagorop,
samt begaf sig hemligen bort från prestgården.
Knappt en timma hade hon varit borta, då
sex karlar, från hofvet sända, infunno sig, med
band och bojor, för att, såsom de sade, fängsla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
