Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Högqvist, Emilie - Höijer, Anna Orena - Höjer, Elisabeth Rosina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan svårighet, att hon snart blef hela publikens
älskling.
Och förtjusningen nådde sin höjd efter det
hon år 1837 om hösten återvände från en resa
till Paris, der hon blifvit presenterad för och på
det vänligaste sätt omhuldad af Frankrikes
dåvarande största skådespelerska, m:lle Mars, samt
förvärfvat sig, om möjligt, ännu mera grace i
sättet att föra sig. Den förut citerade
biografen yttrar, i sammanhang dermed:
"Vid återkomsten till Stockholm visade hon
sig icke hafva studerat förgäfves. Finhet och
skiftning i spelet, säkerhet i hållning, det
ledigaste behag i sättet att vara och en elegans, en
friskhet och en omvexling i toilett, som icke
lemnade något öfrigt att önska: så framstod hon
ånyo för de svenska åskådarnes förvåning,
öfverhopades med bifall och skördade lysande
triumfer, isynnerhet då hon spelade sina egna roller,
antingen som älskvärd och beräknande tjuserska
eller som djupt känslig qvinna."
Slutligen började hon bli sjuklig och denna
sjuklighet tilltog allt mer och mer. Det yppiga
lif hon förde i sitt med asiatisk lyx prydda hem,
der hon vid sitt gästfria bord såg en större mängd
af de mest framstående män i staten, bidrog
visserligen icke till sjukdomens hejdande, utan
påskyndade den snarare. Hon nödgades då, i hopp
om helsans återvinnande, företaga en resa till
söderns varma luftstreck, en lång resa – från
hvilken hon aldrig återkom. Det var 1846, som
hon företog denna resa. Först begagnade hon
baden i Ems, reste derifrån till Lausanne, vidare
till Turin, der hon innan hösten afled.
Det uppseende, den bestörtning, den sorg,
underrättelsen om hennes död väckte inom vår
hufvudstad, låter lättare tänka sig än beskrifvas.
Här firades mer än en sorgefest till den sköna
hänsofnas minne och skalderna täflade om att
stränga sina lyror väl, så att de skulle herrligt
ljuda till hennes lof.
Oräkneliga voro de tårar, som fälldes öfver
hennes bortgång af fattiga, som hon rikligen
begåfvat, unga medellösa personer, dem hon
hulpit till fortkomst och lycka, gamla, orkeslösa,
dem hon besökt och omhuldat, bedröfvade, som
hon tröstat, och förtviflade, hvilkas tårar hon
aftorkat genom att för dem öppna nya utsigter
till bergning, eller till upprättelse.
Och ändå – ändå höjde sig, midt under
denna klagan öfver en för konsten och de
lidande oersättlig förlust, en mängd röster, hvilka
snart förenade sig till en enda stor och allmän,
en röst, som uttalade en liflig och varm
lyckönskan öfver den hädangångna, som fick gå bort
medan hon ännu var älskad, firad och skön,
medan hennes bortgång väckte saknad; fick aflägsna
sig från både scenens och lifvets skådeplats,
innan hon tvangs att nedstiga från sitt
konstnärsryktes solbeglänsta höjd, innan åldern och de
vissnade behagen kommo publiken att från henne
bortvända sina blickar, för att endast minnas
hvad hon – varit – med ett ord: innan hon
tvangs att gå tillbaka.
De stycken, hvari Emilie Högqvist med
största framgång uppträdde, voro: Qväkaren och
Dansösen, Shakspeare kär, Jungfrun af Orleans, Maria
Stuart, Den farliga tanten, Stamfrun, Hamlet,
Emilia Galotti, Trettio år af en spelares lefnad, Valérie,
m. fl. – Hennes sista uppträdande på tiljorna
var i Hyresgäst och Husegare, samt Polkan, der
hon, klädd i en ungersk kostym, på det mest
intagande sätt dansade med den sedermera också
alltför tidigt bortgångne dansören och aktören
Pettersson.
Hennes repertoire upptager 125 roller.
Samtiden var ense om hennes storhet såsom
skådespelerska. Vi kunna tillägga att i
Konstnärsgillet i Stockholm firades d. 23 Mars 1847 en
minnesfest öfver Tegnér, Wickenberg och Emilie
Högqvist.
Höijer, Anna Orena. Väl var denna qvinna,
från början, icke svensk, utan norsk, men hon
flyttade – eller flydde – till Sverige undan
religionsförföljelser, för hvilka hon utsatt sig
derigenom att hon blef vederdöpare och sjelf
hånade lutheranismen. Hon var känd såsom
författarinna, d. v. s. poet, och, såsom man af det
föregående finner, sekterisk och svärmande. –
Bland andra hennes åsigter var den från Indien
lånade afskyn för att döda något lefvande. Man
känner icke hennes dödsår, men väl att hon lefde 1648.
Höjer, Elisabeth Rosina, dotter af en tysk
skollärare Johan H., föddes d. 7 April 1687 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
