Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Juliana, prinsesssa - Juliana Elisabeth, grefvinna af Erlach - Juringius, Beata Maria - Jönissadotter, Elin - Jönsdotter, Elisabeth - Jönsson, Ingeborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
straffades, enligt den tidens stränga lagar, med
landsflykt. – Julianas dödsår uppgifves vara 1693.
Juliana Elisabeth, grefvinna af Erlach, dotter
af grefve Georg af E., och enka efter grefve
Georg Ludvig af Löwenstein, blef 1636 gift med
den namnkunnige fältmarskalken Johan Banér,
i hans andra gifte. Hon dog fyra år derefter,
1640, i lägret framför Saalfelt, samt berömmes
för stort förstånd och milda seder, och använde
sitt inflytande hos Banér att blidka vreden och
lugna stormen. Soldaterna, som i henne vördade
en moder, följde henne till grafven, och hennes
dödsdag var en sorgedag för hela hären.
Juringius, Beata Maria. Konsertsångerska;
föddes 1820 i Dagsbergs socken i Östergöthland;
elev af Siboni i Köpenhamn och Giuliani i
Paris. Hon har uppträdt på flera konserter så
väl i Paris, London, Berlin, Köpenhamn, som
sednast i Stockholm 1857 och 1865.
<i>Jönissadotter, Elin,</b> gaf 1477, fredagen före
hvita söndag (enligt katholska kyrko-ordningen),
till Helga Tre Konungars altare i Westerås
domkyrka sitt gods Ölsta i Holms socken af Upsala
län, till everldelig ego.
Jönsdotter, Elisabeth, gaf 1504 till Husaby
kloster, till everldelig ego, arfvegodsen Medelby
och Norresta i Hedemora socken, "för sine sjels
åminnelse och sine föräldre, att der schal uppehalles
Gudstjenste till domen". Godsen återtogos af
slägten efter reformationen.
Jönsson, Ingeborg, dotter af borgmästaren i
Wadstena Petri J., blef nunna i Wadstena
kloster d. 25 Okt. 1495 och dog d. 28 Mars 1524.
Det anses för troligt att hon blifvit insatt i
kloster för sin kärlek till en ädling, Axel Nilsson
(Roos?), som ej fick gifta sig med en ofrälse
tärna. Hennes kärleksbref till A. N. utvisar
emellertid en hög bildningsgrad och utgör ett af
de skönaste prof af stilistisk färdighet, som man
kan vänta af den tidens nunnor. Ur detta
intressanta bref införa vi följande utdrag:
"Jag fick ej så ofta tala med dig eller skrifva
dig till, aldrakäraste glädje! Likväl har du mig
tillsagt, att jag aldrig skulle tvifla om din trohet,
och hafver jag af dig sådant alla dagar funnit
och är beredd, så länge jag lefver, att hålla mig
vid den trohetsed, som du mig tillsade S. Barbaræ
afton. Om du visste, aldrakäraste vän,
huru jag sedan tänkt på dig, och huru mitt hjerta
har brunnit i mitt bröst, skulle du intet
förundra dig, om jag är så blek och vanskaplig, då
du får se mig. När jag speglar mig i den lilla
spegeln, som du mig sände, tycker jag mig vara
likare ett beläte, än en menniska. Du har, min
bästa fröjd, lagt dig djupt i mitt hjerta. Jag
djerfves för ingen, utan dig allena, bekänna, jag
förmår illa ända mitt Ave Maria eller läsa Pater
Noster, utan du kommer mig i hugen, ja, i sjelfva
messan kommer mig före ditt täckeliga ansigte
och vårt kärliga umgänge. Jag tycker, jag kan
icke skrifta mig för någon menniska härom, mer
än Maria, vår moder, och Brita, vår syster, och
himmelens härskap. – – Du vet väl, att jag
med fri vilja och uppsåt aldrig dessa reglor
samtyckt. Mina föräldrar hafva väl min kropp i
detta fängelset insatt; men hjertat kan icke så
snart från verlden återkallas. Jag är en
menniska af kött och blod; det qvinliga kärilet är
svagt och bräckligt, som S. Paulus säger. Ibland
andra verldsliga ting tyckes mig intet så svårt
gå tillsammans, som det jag med dig, min skatt,
icke får lefva och dö. Du lärer väl komma ihåg
hvad jag sade, när jag första gången talade med
dig här i klostret, att mig hvarken godt eller ondt
kunde vederfaras för den bedröfvelse och hjertans
pina, som din frånvarelse mig förorsakat. Jag
skiljdes dermed från dig, och må du vara viss
derpå, att, om Gud skulle behaga taga dig
hädan, medan jag ännu är i lifvet, skall jag hålla,
det jag en gång lofvat, nemligen en begängelse
i mitt arma, sorgfulla hjerta för din själ intill
mina dödsdagar; hvar det sig ock tilldroge, att
jag dödde först, bed då Gud för min fattiga själ,
att vi må i himmelen råkas! Aldrakäraste hjerta!
Det tal, som du förde, då du såg mig först i
denna bonaden, må väl sönderspräcka mitt hjerta
och bröst. Jag vill intet annat hoppas, än att
du påminner dig de ord, jag samma gång sade,
då jag afdrog mina grå och svarta kläder och
sörjde det myckna goda jag miste, när jag miste
dig och ditt ljufliga umgänge. Under dessa hvita
kläder ligger förborgadt ett af sorg svartnadt hjerta,
fullt med bedröfvelse, tilldess det i svarta mullen
nedlägges. Men, så ofta jag tänker på dig,
aldrakäraste hjertans glädje, får jag en innerlig
hugsvalelse, menar mig, ehuru i detta fängelset,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
