Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lithander, Eva och Carolina - Littorin, Margaretha - Ljungberg, Märtha - Ljungberger, Lovisa Charlotta - Lohm, Johanna Juliana Josefa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de båda systrarnes musikbildning; förnämligast
Eva gjorde ovanliga framsteg i sång. År 1821
företog deras fader med dem en resa till Berlin,
der de i flera offentliga konserter uppträdde med
bifall. Öfver Holland och Danmark återvände
de 1824 till Sverige. Carolina blef sedermera
gift med konsul Conrad Stål och uppträdde
äfven som konsertsångerska i Stockholm på
1830-talet.
Littorin, Margaretha, dotter af kyrkoherden
i Ljunga B. L., blef omkring 1723 gift med
prosten i Wieslanda Samuel Wiesel, som vid 26 års
ålder efterträdde sin fader i embetet, utan något
annat val, än att församlingarne intet val
begärde. I detta äktenskap föddes ingen son, men
nio döttrar, hvaraf sju lefde till mogen ålder
och dogo som prostinnor i stiftet. – Professor
Ödman, som uppfostrades i denna familj, har i
sina "Hågkomster från hembygden" beskrifvit detta
patriarkaliska hus och dess gammaldags hållning,
hvarför han kallar det ett öfverjordiskt
Herculanum. Ofta såg man prosten stadd på
sockenresor, med sin fru och sina döttrar, alltid till
häst. Döttrarne uppfostrades till amazoner, och
spisade alltid med träskedar, efter gammal sed,
ej af hushållning. – Det är märkligt att af
denna slägt femton varit pastorer i Wieslanda, hvaraf
tvänne i 105 år, samt fyra, son efter far,
klockare i samma församling.
Ljungberg, Märtha, född 1656, död 1741, gift
med kommissarien L. Tockenström, har 1681
stiftat 1) ett stipendium åt en studerande af
Smålands nation i Lund, utgörande årsräntan af
trenne frälsehemman, att behållas i 4 år; 2) en
pension åt en enka i Sunnerbo härad, 100 daler
silfvermynt årligen, att utgå af vissa
hemmansdelar. Hvad som öfverblifver utdelas bland
fattiga i Angelstads pastorat af Småland.
Ljungberger, Lovisa Charlotta, dotter af
riksmedaljören och professorn Gustaf L., var gift
med majoren Axel Fredrik Virgin och mor till
doktorn Gustaf Virgin, båda författare, eller
åtminstone dilettanter i vitterhet. – Majorskan
Virgin, född 1777, död 1830, var en ingalunda
misslyckad författarinna. Hon öfversatte dessutom
ganska skickligt från fransyskan, deribland "Marci
Aurelii äreminne", af Thomas, samt flera
komedier. – En liten skizz, eller novell, "Almaïda,
sann händelse under sist timade revolution i
Spanien, antecknad af en resande fransman 1820",
är af henne, fastän hon genom den fransyska
häntydningen velat omgärda anonymiteten.
Lohm, Johanna Juliana Josefa, född
friherrinna Pechlin von Löwenbach, var på sin tid ett
ganska märkvärdigt fruntimmer, så väl för sin
öfver hela Sveriges rike ryktbara
pensionsinrättning och sitt stränga sätt att behandla eleverna,
som för sitt oupphörliga behof af kontanter,
hvilka, komna i hennes händer, smälte, som om
de passerat mellan glödande kol. – Hon var af
förnäm slägt, syster till den i historien från Gustaf
III:s tid så bekante generalen Pechlin, politisk
ränksmidare af första rangen. Hennes tidigare
öden äro ej bekanta, blott det, att hon ej var född
här i Sverige, samt att hon äfven lärer blifvit
uppfostrad utomlands. Hennes far var holsteinsk
minister vid svenska hofvet omkring 1740. När
hon kommit till Sverige vet man ej, endast att
hon här uppträdde såsom enka efter en major
Lohm, som lemnat henne i små omständigheter,
med tvänne minderåriga barn. Det var då hon
i Stockholm etablerade sin hel- och halfpension
för bättre mäns döttrar, hvilken inom några år
fick en sådan ton för sig, att den fröken eller
mamsell ur de mera ansedda husen, som ej
varit i friherrinnan Lohms pension, just icke kunde
göra stora anspråk på att höra till de
fashionabla. – Emellertid, som det är allt verldsligts
bestämmelse att ej blifva särdeles långvarigt, så
florerade friherrinnan Lohms pension endast
under några få femtal af år, hvarefter den
småningom nedsjönk från sin glans och omtalades
sedan föga. Hvad härtill kunnat vara orsaken
vet man ej rätt: somliga sade, att fru Lohms
enda, afgudade, men särdeles fula och
obehagliga dotter varit dertill en orsak, förmedelst ett
felsteg, som hon skulle hafva begått. –
Emellertid fortfor den gamla med sin pension, fastän
i smått, mottog smärre barn i halfpension, så
väl gossar som flickor, var en buse för dessa
små, men undervisade väl och samvetsgrannt.
Hon var nu giktfull och krämpig, och ganska
fattig, skref ständiga biljetter till sina bekanta
om erhållande af små lån, dem hon aldrig
gäldade, och var illa klädd, men pratsam och
munter, som om ingenting hade fattats henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
