Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Eleonora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varit henne gramse. Svårt är ock att rätt
bedömma vissa karakterer; sjelfva historien tvekar,
då hon skall uppfatta och återgifva dem, och
valet mellan mörka och ljusa färger, till deras
bilders framställande, är henne stundom ganska
brydsamt.
Bäst är att, så vidt möjligt är, låta
händelserna tala och att endast noggrannt framlägga
fakta, hvarefter en hvar eger att fritt bilda sitt
omdöme om personen.
Maria Eleonora var dotter till Johan
Sigismund, kurfurste af Brandenburg (sedermera
konungariket Preussen). Född 1599, förmäldes hon
1620 med konung Gustaf II Adolf af Sverige.
Mycket har blifvit taladt och skrifvet om
den unge monarkens af flera omständigheter,
men särdeles genom hans egen moders ifriga
bemödanden tillintetgjorda förhoppning att få
taga till gemål sin ungdomsbrud Ebba Brahe,
den han från barndomen varit huld och sedan,
såsom yngling, älskade med hela styrkan af sin
varma, lågande själ. – Då man tvungit Ebba
till ett giftermål med fältherren grefve Jakob
De la Gardie, sörjde Gustaf Adolf bittert öfver
förbleknandet af sin ungdoms rosenprydda dröm;
men han var dock alltför mycket upptagen af
regeringsbestyr, jemte de beständiga krigen, för
att hafva tid att öfverlemna sig åt något
sorgligt svärmeri öfver ödets fiendtlighet och
menniskornas bitterhet, såsom mången annan på sina
skönaste förhoppningar besviken yngling skulle hafva
gjort. Gustaf Adolf lade den rastlösa
verksamheten för sitt folks väl såsom balsam på det
svidande, länge nog blödande hjertesåret, och
det läktes – ehuru med ett djupt qvarlemnadt
minne.
Efter någon tid, så snart den ständiga
fejden utom riket lemnade honom något andrum,
sökte han sig en brud bland utlandets
prinsessor, dervid gifvande vika för så väl svenska
nationens, som sin egen önskan, att se thronföljden
inom hans ätt betryggad.
Valet föll på Maria Eleonora af
Brandenburg, ett val, förestafvadt af politiken, dock,
såsom Gustaf Adolfs samtida påstodo, denna
gången förträffligt, äfven för den höge brudgumen,
då den föreslagna gemålen var ovanligt skön;
liksom skulle den yttre skönheten allena kunna
utgöra äktenskapets lycka, vare sig på thronen
eller för den enskilde.
Porträtter voro redan vexlade; men Gustaf
Adolf åtnöjde sig icke dermed; han ville med
egna ögon skåda originalet. Han reste således
till Brandenburg, uppträdde der inkognito och
lagade så att han i kyrkan fick se prinsessan,
utan att hon sjelf hade någon aning derom. Vid
hennes åsyn blef han hvad man kallar betagen.
Men att vara kär och att älska är långt ifrån
ett och detsamma, och fastän Gustaf Adolfs
sinnen voro berusade af Maria Eleonoras skönhet,
återstod henne derefter att vinna hans hjerta,
hans på aktning och ömhet grundade
tillgifvenhet, något som den stackars drottningen aldrig
förstod. Hennes öfverdrifna kärlek till honom,
som var så intensiv, att den snart sagdt hade
ingenting menskligt, började snart nog att mer
besvära än smickra, mer plåga än glädja honom,
hvarjemte hennes mångfaldiga nycker och
otaliga önskningar, oftast omöjliga att efterkomma,
gjorde honom mycket bryderi. Jemförelsen
mellan hans förlorade svenska brud, den alltid –
äfven i den största motgång – tåliga och
undergifna, alltid lugna, ädla och högtänkta Ebba, var
ej heller till Maria Eleonoras fördel.
Man säge hvad man vill om att somliga
historieskrifvare gå för hårdt åt denna drottnings
minne och borde visa mera skonsamhet; men
då, enligt flera aktade häfdatecknares
sammanstämmande intyg, den frejdstore konungen sjelf,
under förtroliga samtal med vännen Oxenstjerna,
kallade Maria Eleonora sitt malum domesticum
(huskors), så torde det vara temligen bevisligt,
att hon gjorde honom långt ifrån lycklig.
Hade hon dock haft den lyckan att åt sin
afgudade make föda en son, så hade visst
glädjen deröfver – åtminstone hos folket –
öfverskylt många hennes brister; men det blef, till
allas ledsnad, hennes egen icke minst, den ena
dottern efter den andra. Två dogo helt späda;
den tredje blef vid lif. Det var Christina –
sedermera svensk drottning.
Det är ej något förtal, då man säger, att
Maria Eleonora var en bland de underligaste
mödrar någon tids och något lands historia har
att uppvisa. Sin dotter Christina ville hon ju i
början knappast se eller veta af, derför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
