Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sofia, hertig Erik II:s af Wolgast gemål - Sofia, konung Gustaf Wasas fjerde dotter - Sofia Albertina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sofia, hertig Erik II:s af Wolgast gemål.
Konung Erik XIII, som midsommarsdagen 1439
afsattes från alla tre nordiska rikena, dog 1459
i Rügenvalde, 77 år gammal. Han testamenterade
till Sofia alla sina möbler, klenodier och
kontanta penningar, med ett ord, hela den skatt
han tagit med sig från Norden och hvilken han
till en del förökt, den tid han lefde af sjöröfveri
på Gotland. Denna skatt var ansenlig och bestod
ibland annat af en stor guldstång, värd
100,000 guldgyllen; Frälsarens bild af arabiskt
guld af en femton-årig ynglings storlek; alla tolf
apostlarne af fint silfver, stora som tolf-åriga
gossar; ett tabernakel af guld för det heliga sakramentet;
en gås af klart guld och en monoceros
helt och hållet af guld, utom många dyrbara
guld- och silfverkärl m. m. Häraf ser man,
hvilka stora skatter och rikedomar i fordna tider
funnits i Norden. – Sofia var en prinsessa, ej
af bästa slaget. Det tyckes som hon blifvit girig
sedan hon fått sin skatt, ty hon flyttade från
sin gemål och ville ej bispringa honom med hjelp
af penningar, som han behöfde i och för kriget
mot Brandenburg. Vid sin flyttning till Rügenvalde
medtog hon sina åtta barn. Dessa
vårdslösades, gingo slarfviga och drefvo på gatorna
samt blefvo föraktade af andra barn. En
bonde, Johan Lange, upptog ett af barnen, Bogislaus,
och uppklädde honom. – Hertig Erik
dog d. 6 Juli 1474 och några dagar derefter prinsarne
Wratislaw och Casimir. Bogislaus, då ende
arfvingen till Pommern, ville Sofia förgifva, likasom
de föregående bröderna, med en förgiftad
smörgås, men hennes hofnarr röjde det för Bogislaus.
Smörgåsen gafs åt en hund, som deraf
genast dog, hvarför Sofia måste fly till Danzig.
Bogislaus blef sedermera hertig af Pommern, under
namn af Bogislaus X och så utmärkt, att
han förvärfvade sig tillnamnet den Store.
Sofia, konung Gustaf Wasas fjerde dotter
med Margaretha Lejonhufvud, föddes i Stockholm
d. 29 Okt. 1547 och förmäldes d. 4 Juli 1568
med hertig Magnus III af Sachsen-Lauenburg.
Äktenskapet blef olyckligt. Hertig Magnus förde
en utsväfvande lefnad, misshandlade sin gemål
och förvisades slutligen ur riket, hvarefter han
för upproriska stämplingar mot sin broder, den
regerande hertigen, blef insatt i fängelse, der
han dog 1603. Hans gemål, hertiginnan Sofia,
förde ett stilla lif på Ekolsund, der hon afled d.
17 Mars 1611, och ligger begrafven i Strengnäs.
Sofia Albertina, dotter af konung Adolf Fredrik
och hans gemål Lovisa Ulrika af Preussen,
föddes på Stockholms slott d. 8 Okt. 1753. Vid
hennes födelse och för att föreviga minnet af
den dag, då svenska konungahuset hugnades med
en prinsessa, hvilket på långliga tider ej varit
fallet, stiftade frimurare-orden sitt barnhus, en
fristad för fattiga fader- och moderlösa barn.
Hon var konung Gustaf III:s enda syster samt
så väl af sina föräldrar, som af alla sina bröder,
högeligen älskad. Men ömmast var dock
prinsessan fästad vid den yngste af bröderna,
som var henne närmast i ålder.
När Sofia Albertina var fjorton år gammal,
valdes hon till s. k. coadjutrice (medhjelparinna)
vid administrationen af stiftet Quedlingburg, till
hvars abbedissa hon sedermera utnämndes (1787),
utan att dock behöfva vistas på stället. Endast
då och då besökte hon sitt stift, inom hvilket
hon påstås hafva varit mycket afhållen.
Sofia Albertina var, så väl som Fredrik Adolf,
sin mors älsklingsbarn. Båda förtjenade ock att
vara det, ty deras barnsliga ömhet förnekade sig
aldrig. Under glans och förnedring, i lycka och
olycka, voro de beständigt hos drottningen och
tröstade henne öfver Gustafs förakt och Carls
kallsinnighet; hon hade visserligen gjort sig förtjent
af båda, men Fredrik Adolf och Sofia Albertina
betraktade ej saken ur den synpunkten.
De omgåfvo, omhuldade och älskade sin mor
ända till hennes dödsstund.
Sofia Albertinas lif var temligen glädjelöst.
Hymen hade för henne ingen krona och kärleken
idel sorg och försakelser. Hon älskade innerligt
och älskades tillbaka med den mest passionerade
kärlek af furst Fredrik Wilhelm von
Hessenstein, den äldste af framl. konung Fredriks
söner med hans till venster vigda gemål,
fröken Taube; men hennes bror Gustaf III tillät
ej att de blefvo förenade.
Den i sanning beklagansvärda Sofia Albertina
var af ödet dömd att öfverlefva och begråta
allt hvad hon i lifvet hade kärt. Lik ett ensamt,
aflöfvadt träd i en lund, der stormen afbrutit
alla de öfriga, stod hon vid några och sjuttio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
