Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Taglioni, Marie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Marie Taglioni kallade verkligen – och det med
allt skäl – Sverige för sitt fädernesland; ty hon
var född här, och hennes första barndom hade
här förflutit. Hennes far hette Philippo Taglioni,
var italienare och tjenstgjorde här såsom
premierdansör vid Kongl. theatern; men modern var
svenska: hon var en dotter af den oförgätlige
sångaren Karsten. Marie var född d. 23 April
1809.
Då hon var sex år gammal skickade fadern
henne till Paris, att der uppfostras för scenen,
nemligen för balletten. Efter några år tog
Taglioni afsked från svenska theatern och for till
Frankrikes hufvudstad för att hemta sin dotter,
den han då förde med sig till Tyskland. Men
Marie debuterade icke förrän på theatern i Wien,
der hon, ehuru då endast tretton år gammal,
gjorde en så oerhörd lycka, att hon blef åtta
gånger inropad på scenen och hvarje gång
helsad med de mest enthusiastiska applåder. Detta
var d. 19 Juni 1822.
Från Wien begaf sig Taglioni till Stuttgart
med sin unga dotter, som äfven der skördade
allas bifall, samt hade dertill den lyckan att vinna
drottningens synnerliga bevågenhet. I München,
dit hon sedan begaf sig, mötte henne samma
hyllning.
Under sommaren 1827 uppträdde hon för
första gången på stora operan i Paris, först i
Sicilianskan, derefter i en mängd andra balletter,
och det bifall hon skördade var öfver all
beskrifning. Hon begaf sig sedan till Bordeaux,
London, Dublin, Liverpool, Manchester, Moskwa,
Petersburg m. fl. städer, öfverallt föregången af sitt
stora rykte och följd af den oerhörda framgång,
som aldrig svek henne.
Att steg för steg följa denna firade qvinna
på hennes väg till ära, utmärkelse och
odödlighet – en odödlighet egen i sitt slag, men dock
icke mindre eftersträfvansvärd för en
Terpischores dotter, än för en Thalias, eller en Minervas
– skulle vara lika omöjligt som tröttande; nog,
att alla tidningar täflade om att berömma detta
danskonstens under, hvars rykte sålunda
framträngde ända till hennes i norden belägna
fädernesland.
Och så fick hon då ändtligen 1841 det
lyckliga infallet att begifva sig till Sveriges
hufvudstad, detta Stockholm, som hon vid sex års
ålder lemnade, af hvilket hon således bibehållit
endast ett dunkelt minne och hvilket under alla
dessa år, som hon varit borta derifrån, hade
betydligt förändrat sig. Man har sagt att hon fann
sig särdeles väl här, samt att återseendet af
några få slägtingar och vänner till hennes aflidna
föräldrar på det högsta gladde henne. Den stora
konstnärinnan beredde äfven Stockholm den
outsägliga fröjden, den med intet annat i den vägen
jemförliga konstnjutningen att få se henne på
den kungliga theaterns scen uppträda i åtskilliga
balletter, såsom balletten i Robert af Normandie,
balletten le Lac des Fées, l’Elève de l’amour, m. fl.
Och hurudan var väl sinnesstämningen
härstädes vid detta tillfälle? Vi måste på en sådan
fråga gifva det svaret, att den var – nästan
beklaglig. Ty i stället att vittna om
Stockholmsboernas uppfattning af allt skönt, i hvad form
det än må framte sig, slog den öfver till det
löjliga, till en öfverdrift, hvartill det af naturen
tröga nordiska sinnet ej sällan gör sig skyldigt,
när det någon gång skall rätt upplifvas och
genomglödgas. – Icke nog med att man på gator
och torg, särdeles utanför theaterhuset, trängdes
för att, om möjligt, uppfånga en skymt af den
frejdade dansösen, trängdes med raseri, till fara
för lif och lemmar, att man gaf henne
oräkneliga serenader, att hon på scenen bokstafligen
öfverhöljdes med ett regn af blommor, att man
applåderade, stormade, hurrade, skrek, tjöt –
grät när hon dansade – allt detta hade dock
kunnat få passera utan alltför skarpa
anmärkningar, äfvensom det, att man i och för
erhållande af biljetter till de representationer, hvari
madame Taglioni uppträdde, kunde under tre,
fyra, fem timmar vänta på tillfället, eller genom
armstarka gardister ombesörja det åsyftade. –
Men, att man för biljetterna betalade allt hvad
som begärdes, att man kastade ut summor åt
sådana, som ockrade dermed, på det att man
till hvad pris som helst skulle komma på operan
med sin familj, och att de, som ej kunde få se
henne – ty många voro dock de – ansågo
sig mycket olyckliga, är hvad man icke kan
annat än beklaga. Härtill kom ock, att, då
Taglioni en gång skulle från operahuset fara hem
till sitt logis, en hop unga vildhjernor ur den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
