Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sascha Durdin hade stannat kvar på
verandan bredvid Elsa. Han hade igen blifvit
osäker efter den undfångna sparken.
— Seså, Elsa, hvarför ska ni bråka? sade
han nu, pröfvande.
— Ar det jag som bråkar? Jag tycker det
är ni själf som är oförskämd.
— Asch, naturligtvis menar jag inte att ni
bråkar på det viset, men ni vet ju nog hvad
jag menar.
— Nej, det vet jag inte och jag vill inte
heller veta det.
— Men din pappa vill och då går det i alla
fall.
— Aldrig! nästan skrek hon. Hans duande
bjöd henne mera emot än hans närgångenhet
nyss. — Aldrig i världen! Förr gör jag, jag
vet inte hvad.
Hon reste sig och slängde upp verandadörren
på vid gafvel. En tät dimma låg och rufvade
öfver ängen som ett stort vidunder på sin
slem-miga buk. Därute på fjärden signalerade en
ångbåt, det var sista båten som gick upp till
ändstationen. Om en kvart skulle den passera
ånyo, på väg till staden. Elsa såg på klockan;
båten kom nog säkert i hamn före tio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
