Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
växa upp ur dessa förkrympta och, tyckte man* sjukliga rester av
naturskogens barbari.
Röster höjdes emellertid, om än svagt, till försvar även i den rationella
skogsskötseln av marbusken som föryngringselement, dess av gammalt
obestridda roll i bonde- och bergsmansskogarna. Skulle man söka fixera någon
tidpunkt i den långsamt framskridande rehabilitationen av densamma, skulle
det kanske vara 1888, då A. Cnattingius utgav sin synnerligen värdefulla
avhandling »Ben undertryckta granens, marbuskens, framtid». Marbuskens
högst betydliga värde i ett rationellt skogsbruk blev det emellertid Frans
Kempe och Uno Wallmo förbehållet att genom ord och storslagen gärning
aktualisera. Striden om dess rent ekonomiska värde fortgår alltjämt, men
med den yngre skogsmanna-generationen i stort sett på marbuskens sida.
Yi måste emellertid avsluta denna utvikning på det skogsekonomiska
området och övergå till en annan sida av problemet. Vad spelade marbusken
fordom för roll, innan människan tagit ledningen av natur-, närmast
granskogarnas föryngring? Denna fråga har man sällan och knappast till många
av sina konsekvenser behandlat.
Enligt mitt åskådningssätt är det marbusken, som före denna tidpunkt varit
den viktigaste föryngraren av all sluten granskog ända upp till dess gräns mot
den framförallt genom snö- och vindbrott samt frost glesnande fjällskogen.
Granen har nämligen, som alla praktiska skogsmän och skogsbiologer väl
känna, en god förmåga att både gro och växa vidare under moder bestån dets
skugga. Men fortväxten måste ske i marbuskform. Dessa marbuskar växa
gärna, sammanhängande med edafidernas främjande betydelse för groning- och
tillväxt, samman i spridda men täta bestånd, som dels inom sig själva, dels
i jämförelse med andra härstamma från ganska olika groningstillfällen.
Dä en lucka uppstår i beståndet, inträder i tillväxten en märklig ökning.
Såväl tiden för reaktionen som dess intensitet är betingad av markens bonitet.
På Granskärs goda jordmån kan omslagets första manifestation ske nästan
explosionsartat; vid Fiby, där boniteten ej är så hög, får man vanligen en
övergång på ett par eller några år. Rotsystemets starka horisontella utvidgning,
som är så karakteristisk för margranen, upphör. Kronan får mindre vidd.
Toppskotten förlängas, grenarna få en vågrät eller mer eller mindre
uppåtsträvande riktning, och den ursprungliga margranens späda stam med dess
ytterst smala årsringar, vilkas mörka färg betingas av den starka
tjurveds-bildningen, blir inskriven i en normalstam med i förhållande till den inskrivna
mycket breda årsringar normal ljus färg. Hur högt och gammalt än trädet
blir, kan i dess inre marbusken följas i hela sin utsträckning från rothalsen
upp till sin topp, med utgåendet av grenbaserna markerat av inväxta stolkar
med mycket täta årsringsvarv.
Omkastningen mellan marbusken till normalträdet är dramatiskt skildrad
avLovÉN år 1911 i »De undertryckta barrträdens utvecklingsmöjligheter, p. 135:
»Den undertryckta granen har ett helt annat utseende än den
under-6 — 36409.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
