Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liela? Var ha farens eller getternas bett satt in? Vad är det i den nuvarande
morfologien, som vittnar om ingrepp för omkring 180—190 år sedan? — I
alla händelser är stammens nedre del efter Hesselman själv äldre än
fajansfabrikens nppförande 1756. Trädet räknar jn enligt honom 181 årsringar vid
brösthöjd och hade sålunda 1754 nått denna höjd.
Att vare sig förneka eller bejaka det ifrågavarande trädets
getbetnings-spår är med enbart Hesselmans enkla metod omöjligt. Men säkert är, att
denne med sitt sätt att se på problemet måste förklara tiotusentals och åter
tiotusental träd i Upplands nutida granskogar som getbitna under ungdomen.
4. Tallen skulle, i motsats till de bredvidväxande granarna, icke ha
angripits av getterna. Det är mig omöjligt att annorlunda tolka de nyss
citerade orden: »Att det ej varit ljusbrist, som å provytorna 4—6 förorsakat en
del granars långsamma tillväxt innan de nått en höjd av 1,3 m, framgår bl. a.
därav, att tallen å samma ytor för att nå brösthöjd endast behövt 9,1 år.»
Angående tallens begärlighet för får och getter är professor A. Wahlgeen
i sin bekanta lärobok »Skogsskötsel» p. 436 av annan mening: »Bland
tamdjuren äro får och getter synnerligen farliga för tallåter växterna.»
5. Och med denna minimala, minst sagt hypotetiska empiri och med en
falsk uppfattning om getternas förhållande till tallen som grund anser sig
professor Hesselman »till fullo ha bekräftat» sin hypotes om betesskador,
nu specialiserade till får eller getter som retarderande granens tillväxt.
Förtjänade ej min enkla hypotes — den anses nog självklar av de flesta
skogsmän —, vilken är så lätt att överallt se bekräftad i nutidens granskogar,
åtminstone en diskussion, hypotesen om att margranar under ett tätt
granbestånd fått sina smala årsringar som en reaktion mot dess beskuggning, och
att grodd-ungplantor, som växa upp i en ordentlig stor stormlucka, få mera
normala årsringar, samtidigt med att de bredvid växande marträden nu också
få sådana.
Det kan synas onödigt att i bild och skrift skildra hur en getbiten gran
ter sig innan och utan, men då det här gäller att i varje punkt gendriva
hagmarksteorien vad Fiby beträffar, tar jag en sådan skildring för jämförelse
med den enda gran från Fiby, vilken Hesselman direkt utpekar som getbiten.
Från Ångermanland erhöll Växtbiol. Inst:n en vacker samling av
get-betade granar och tallar. De — närmast granarna — visa vid 2 meters höjd
den allbekanta typen: nedre delen av kronan utbildad som kägla eller nertill
avstympat klot, ur vars mitt på ungefär halvannan meters höjd uppskjuter
en normal spira. Stammens nedre del uppbär ett utomordentligt tätt virrvarr
av grova accessoriska skott, bildade som följd av upprepade avbitningar.
Getterna ha avbetat såväl de ursprungliga sidoskotten som de nybildade
adventiv-skottsystemen, som de framkallat. Det ursprungliga toppskottet och de skott,
som sökt att ersätta detta och så successive, ha fått dela de andra skottens
öde, till dess klotet blivit så stort och högt att getterna, om man ej helt
enkelt fördrivit dem från de gamla betesmarkerna, tyckt det vara för besvär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
