Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På samma provytekomplex fördelar Hesselman III p. 561 rötskadorna
på cm-klasser, varefter materialet behandlas procentiskt. Han kommer
därvid till det resultatet, att ej mindre än 44,4 % av de observerade rötorna falla
på klassen 45 cm, medan klasserna 50 och 55 cm äro rötfria.
Borrnings-materialet för klass 45 cm är 9 träd mot 4 och 2 på klasserna 50 och
55 cm.
Han namngiver 4 svamparter som rötbilda.re (härtill kommer en ännu ej
bestämd sådan) och gör om dem några värdefulla iakttagelser:
»Av 68 undersökta, rötskadade granar voro 60 angripna av Polyporus
annosus, 2 av Armillaria mellea och 6 av den med hänsyn till sin orsak okända
rötan. P. annosus var sålunda helt dominerande. Något för urskogen
karakteristiskt ligger sålunda icke i dessa rötangrepp, som mest påminna om
kulturgranskogen eller granskogen på gamla betesmarker.––––––å levande gran
har ej iakttagits några tickor men väl å döda granstammar.»
Detta är ju bra att veta, men om själva den springande punkten nämnes
intet. Var har författaren den jämförande analys av röts vampflor an i
grannskapets kulturgranskog och granskog på gamla betesmarker, som skulle sluta
beviskedjan?
Har förövrigt professor Hesselman mykologisk kompetens att ställa sin
rötsvamplista på endast 5 arter som praktiskt sett slutgiltig?
Då Seth Lundells artlistor blivit publicerade, kanske professor
Hesselman får se sin lista på granens rötbildare något utökad (särskilt bland
Agari-cus melleus-typen med dess glidning mellan saprofytism och parasitism), vilket
är mindre viktigt, men, vilket är viktigare och säkrare, beläggen för
Cunning-hams märkliga uttalande. I Lttndell, Seth et Nannfeldt, J. A., Fungi
ex-siccati Suecici praesertim Upsalienses finner redan den sakkunnige de första
av dessa belägg.
Fiby granskogs ädellavar.
Denna Fibyskogens rika svamp flora har en analogi i dess dyrbara
ädellavs-vegetation, som nu till några av sina drag skall behandlas.
Jag har länge i min akademiska undervisning över lavarnas biologi
urskilt en grupp, som jag benämnt ädellavar. Det är sådana, vilka fordra en
obruten natur och vilka såväl mycket hastigt försvinna vid skogsavverkningar
som ha mycket svårt att i den nyuppspirande skogen, särskilt om den
kultiverats, återkomma. De tillhöra i stor utsträckning bark-epifyterna.
1 granskogen, närmast dess södra del, såväl i kärnan som skyddskapporna
samt vidare söderut i skogen fram till Fibyån, där skogen oförändrad fortsätter
på andra sidan i Grytbacken från Trefaldighetskällan till Dämmet, har en av
Nordens största bladlavar, »latissimum omnium Algarum terrestrium»
(Wahlen-berg 1826 p. 823), den framför allt efter regn praktfulla Lobaria pulmonaria
sin troligen yppigaste förekomst i Uppland. Den återfinnes som epifyt i gran-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
