Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ZOJA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jurij, sade Zoja sakta, — kvällar som
den här kan jag inte få dem ur mina tankar,
Kostia, Paul, Boris och alla, alla de andra.
De första åren efteråt var det inte så, allt
föreföll så smått och så avlägset, en
dödsannons mer, ett namn mindre. Men nu, nu är
det som om de hade börjat söka upp mig.
Jag ser dem framför mig, omkring mig, ibland
tror jag att jag talar med dem —
— Kostia och Paul, upprepade Jurij
tankfullt, — de hade i alla fall den största
oturen. Vet du av att deras regemente gick
åt på precis tjugu minuter, jag hörde det i
Helsingfors, en tysk officer hade berättat det.
Det är inte någon lång tid för så många
kroppar, karlar och hästar, men med väl anbragta
maskingevär är det tekniskt genomförbart.
Fatalt måste man ju kalla det, de hade
utbildat sig för kriget sedan de var små, tjugu
minuter fick de vara med, ingen fiende hade
de sett och så var allt förbi.
Zoja hade stannat på åssluttningen i
kyrkans mörka slagskugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
