Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1906.
•))
hans arbeten och verkstad voro synnerligen tilltalande. Så gick min första lektion i
emaljering af stapeln och vill jag söka gifva några anvisningar, huru man härvid går
till väga. Emaljeringar finnas af flera slag såsom: Cloisonné, Champlevé, Limoge, Plique
ä jour. Intaglio, men är det den förstnämnda, jag här nedan går att beskrifva.
Sedan mönstret blifvit uppritadt på plåten, förenas med tillhjälp af tänger och
pincetter cloisonneringsbanden efter såväl yttre som inre konturer. De placeras på
teckningen och fästas provisoriskt på plåten, hvilket är ett ytterst svårt arbete, som
fordrar både tålamod och säkerhet på hand. Då allt ligger på sin rätta plats och i sitt
rätta läge, skrider man till lödningen, hvarvid man måste vara noga med att använda
passande slaglod, då detta vid bränningen lätt smälter hål i metallen. Den största
försiktighet måste äfven iakttagas, ty genom den ringaste grad för stark hetta riskerar man
att delvis nedsmälta cloisonneringen. Sedan arbetet blifvit formadt, putsas det noga och
härvid är det ofta förmånligt att svickla eller gravera bottnarne för att höja emaljens
glans och gifva den mera variation.
Efter förfärdigande och fastlödning af infattningarne för perlor och stenar, öglor,
knäppen, hängare etc. är arbetet färdigt för emaljering, men innan jag går till
beskrif-ningen härå, skulle jag vilja säga ett par ord om själfva emaljen.
Denna utgöres af en komposition af olika oxider och genomskinligt, färglöst fluorit
hvilket utgör basen för dem alla. Fluoriten besitter egenskapen att fästa sig vid guld,
silfver och koppar, de metaller som hufvudsakligen användas af juvelerares emaljeringar
och förbli genomskinligt. Naturligtvis kan jern äfven emaljeras, hvilket vi ju se på våra
kökskärl och fastän så mycket enklare är dock tillvägagångssättet i princip detsamma,
som pä de ädlare metallerna. De s. k. “guldfärgerna44 de röda, violetta och gula, äro
de dyraste af emaljerna, emedan en del, härleda sig från oxiderna af guld. Såsom
oxiderna af denna metall gifva rubinfärgerna och deras variationer erhåller man purpur från
mangan, gult från antimon, jern gifver brunt och orange, koppar grönt och turkosblått
och från oxiden af kobolt erhålles ultramarinblått. De svåraste färgerna att använda
äro de röda, emedan de förändra sig och resultatet är ytterst ovisst, då flera af emaljerna
efter bränningen utkomma i helt andra färger, än hvad de i råämne visa.
Efter denna parentes vill jag söka beskrifva, huru själfva emaljeringen tillgår.
Kristallerna stötas till olika groflek för olika slag af emaljering. Till Limoge stilen kan man
knappast få den fin nog. Pulvret rensas tills alla spår af mjölkaktighet äro försvunna,
ju renare emaljerna äro, ju klarare bli färgerna. Nu pålägges baksidan af arbetet först,
hvartill med fördel tillsättes ett särskildt bindämne, hvilket dock på framsidan på inga
vilkor får användas, då det skulle förminska emaljens glans. Här ifylles hvarje cell eller
cloisonnering med de olika emaljerna, hvarvid man noga tillser, att inga färgkorn
förirra sig till en angränsande cell, samt att hvarje hörn blir fullt och jämt utfylldt. Sedan
arbetet placerats på en för detsamma tillredd bädd, är det färdigt att insätta i den
upphettade ugnen. Nu kommer det att visa sig, om man varit noggrann vid emaljens
på-läggning och efterbehandling, då slarf eller uraktlåtenhet hämnar sig genom att ytan
spricker och det hela blir förstördt. I vanliga fall är en bränning nog, men då emaljen
betydligt sjunker och gerna lämnar någon fläck bar, måste arbetet, om så är fallet
undergå behandling med syror m. m. fyllas ut och brännas igen. Då det är putsadt
och färdigt ipassas pärlorna och stenarne i sina rum och fästas.
Vare detta nog sagdt om cloisonneringen; vid champlevé emaljeringen tillgår
ungefär på samma sätt, utom att bottnarne graveras ned i metallen.
Såsom afslutning skulle jag- vilja nämna, att bruket af emalj är: för att åt
metallarbetet tillsätta rikedom och kulör. Den får dock icke brukas i stora massor, då effekten skulle
bli tung och emaljens mest värdefulla egenskap: intrycket af dyrbarhet, skulle gå förloradt.
Färgerna skola vara få och briljanta och som allmän regel bör hvarje färg skiljas från
sin granne genom en linie af metall och vara omgifven af metall. Detta kommer
färgerna att harmoniera med hvarandra ock förökar effekten. Med afseende på själfva ut
förandet, måste den största omsorg och noggrannhet iakttagas, allt måste beräknas och
intet öfverlämnas åt slumpen.
Den efter mitt arbete hos Mr Bonner öfverblifna tiden användes att besöka muséer
och utställningar och vill jag bland de sistnämnda särskildt framhålla Liberty och the
Montague Fordham Gallery, hvilka i sin stora omväxling och sin rikedom på vackra
originella mönster å bland annat konstnärligt utförda drifna, ciselerade och emaljerade
föremål, äro ett talande bevis på, hur nobelt högt konstindustrien står i England.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
