Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”RINNANDE VATTEN”.
GOBELIN AF GUSTAF FJÆSTAD.
(GÖTEBOROS MUSEUM.)
AF
AXEL ROMDAHL.
Den konst, öfver hvilken våra dagars Sverige känner en berättigad stolthet, har till
hedersamt särmärke en utpräglad och stark individualism. Våra yppersta konstnärer likna
icke hvarandra annat än i den målmedvetna och följdriktiga säkerhet och kraft, med
hvilken de omsatte sina personligt upplefda vyer i färg och form. Därför kan det heller
aldrig bli fråga om en graderande jämförelse af dem inbördes, en hvar är mästaren i sin
art — så som Kellgren snillrikt sade: “den ene är Anakreon, den andre Bellman“. Men
man äger ju likvisst möjlighet att sätta upp en lista och det en ganska lång, på de
konstnärer som främst och mest lysande företräda denna sida af modern svensk kultur.
Till dem hör obestridligen Gustaf Fjæstad. Visserligen båres knappast hans
konstnärs-skap af det djupa allvar och den mäktiga stämning som eljest genomgår vår öfriga
målarkonst. Men i gengäld är han liksom Anders Zorn, fastän på ett helt annat
område och på vidt olika sätt, den store trollkarlen, som fångar lefvande och behåller vid
lif verklighetens flyktigaste och svårast fasthållna skönhetsskatter, den nyfallna snö, som
knappt nått marken, den rimfrost, som i nästa minut skall smälta för solen, vattnet som
böljar, rinner och glittrar i ständig växling. Hans käraste motiv är vattnet, det våta
såsom materia eller substans och i olika aggregationstillstånd, och han väljer helst att
se det på nära håll i en liten vrå, där han riktigt i fred kan glädja sig åt det och
iakttaga det. Sättet att se har mycket af animalisk naivetet, af barnets fröjd åt att krama
snön och åt det klara grundvattnet i badviken. Men det är ej flyktigt och tillfälligt, det
ursprungliga, naiva seendet öfvergår i den fängslade, liksom hypnotiserade beskådan, som
aldrig* kan se sig mätt och som är nära i släkt med naturforskarens skärpta och
inträngande detalj iakttagelse. Motiven äro så fria från litterärt innehåll de kunna vara. De få
sitt värde uteslutande genom sättet att se och genom det i de flesta fall gåtlikt illuderande
återgifvandet. Fjæstads naturskildringar äro hvad de äro först och sist genom tekniken.
Hur högt konstnären än drifvit denna i sina målningar, har man dock någon gång
känslan af att oljefärgen är honom ett för ofullkomligt och groft medium. Och då man
sedan betraktar de väfnader, som utföras efter hans kartonger under hans öfverinseende
och ledning, synes det en, som om de för konstnären själf utgjorde en integrerande och
väsentlig del af hans gärning, supplerande tafloma med verkningar, hvilka bättre
framkomma i garnets skiftning och skimmer än på något annat sätt. De Fjæstadska
gobe-linerna få därför knappast bedömas ur specielt konstslöjdssynpunkt och kunna icke gälla
som förebildliga för den dekorativa väfnadskonsten annat än i ett eller några fall, utan
måste uppskattas och njutas såsom rena konstverk, måleriska naturskildringar i
monumental skala och utförda i textil teknik i stället för i någon af måleriets öfliga tekniker.
Vi kunna och böra ställa dem utanför den konstindustriella diskussionen, hvilket icke
l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
