Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 2. Fynden från Mykenai. Af dr HANS HILDEBRAND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYNDEN FRÂN MYKENAI
11
Dr Schliemaim har här uppe, inom en rund inhägnad, funnit
fem grafvar samt utom densamma en. De fem äro de vigtigare; i
deras närhet har, sedan Schliemann lemnade platsen, Athens
arkeologiska sällskap fortsatt gräfningarna och funnit en graf till.
Grafvarna äro fyrkantiga och nedhuggna i klippan. Storleken
vexlar: den största har en längd af 24 fot och en bredd af 1872
fot, den minsta har en längd af 11 fot 6 tum och en bredd af 9 fot
8 tum. Djupet under klippans yta är olika, på grund deraf att
grafvarna voro nedsänkta i en starkt sluttande sida. Utrymmet i
grafvarna var emellertid icke så stort som de meddelade siffrorna synas
antyda, ty grafvarnas väggar voro klädda med en mur dels af grofva
stenblock, dels af mindre stenar, som sammanhöllos med lera. I en
af grafvarna var det rum, som återstod inom dessa inre murar, så
knappt tilltaget att liken ej kunde ligga der fullt utsträckta. På
grafvarnas botten fanns ett lager af småsten, som icke alltid var
sammanhängande. På denna bädd hvilade liken, som åter skyldes
af ett lager småstenar; i t venne af grafvarna låg under dessa och
närmast öfver liken ett lager af hvit lera. Tre af grafvarna
inne-höllo hvar och en tre lik, en graf innehöll fem, den femte grafven
allenast ett. Alla liken hade hufvudena åt öster, med undantag af
två i grafven med fem lik, hvilka vände hufvudet åt norr. Den öfre
delen af grafvarna var fylld med mylla, ibland innehållande
hvarje-handa fragment o. s. v.
Dr Schliemann antager att hvart lik blifvit brändt å bål, som
var tändt på den plats, som liket intog i grafven. Men som benen
voro bevarade, å ett lik, enligt den skildring som lemnas, till och
med köttet bevaradt, synes det vara svårt att tro på en bränning.
Som bevis för en sådan anföras märken af eld och rök skönjbara å
stenlagren samt å grafväggarna, äfvensom å en del af de föremål som
hittats på och vid skeletten. Hade dr Schliemann under fullföljandet
af sina storartade gräfningar visat sig vara en noggrann och kritisk
iakttagare, hade man naturligtvis att fästa mycken vigt vid denna
uppgift, ehuru man väl äfven då torde hafva varit nödsakad att leta
sig till en annan förklaring för eldons antändande. En person, som
haft tillfälle att följa Schliemanns undersökningar vid Hissarlik i
Asien anmärker, att han icke brydde sig om en hel mängd
företeelser, som icke syntes honom hafva någon betydelse för det syfte,
hvilket var bestämmando för hans gräfningar. Yid en uppmärksam
genomläsning af undersökningsberättelserna från Troas och Mykenai
kan man icke undgå att finna denna anmärkning ytterst sannolik. Dr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
