Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
otydligt» l)- Till de märkligaste egenheterna hos norska mål hör
den regelbundna öfvergången rn -> nn, t. ex. kvenn kvarn, kjenne
kärna, honn horn -) ; en öfvergång som i Sverige träffas i de västra
gränslandskapen. Afledningsändelsen -ja- har sitt j kvar till ock
med i större utsträckning än i svenskt skriftspråk ock medelsvenska
mål, icke blott venja vänja, spyrja spörja, skilja skilja o. s. v., utan
jämväl vikja vika, søkja söka, styrkja styrka, liggja ligga o. s. v.3),
genom h vilka sista ordformer de norska målen komma i skarp
motsättning till danska ock gottländska, men på det närmaste ansluta
sig till de norrländska målen på båda sidor om Östersjön. Till
samma grupp af svenska mål hänför jämväl förmjukningen af k
ock g i inljud Norges munarter, kj, hvars uttal förmodligen i
allmänhet kan återgifvas med y (med förlust af t), samt gj, d. v. s. j eller
</#, ersätta k ock g före mjuk vokal icke blott i början af orden,
utan äfven inuti dem före aflednings- eller böjningsändelse, sålunda
icke blott kjøl köl, kjøyra köra, gjota gjuta o. s. v., utan ock
exempelvis: vikja vika, leggja lägga, rikje rike, merkje märke, gjengje gång,
lykjil lyklar nyckel -lar, tygjil tyglar tygel -lar, vanligen duk best.
dukjen dat. dukja duk, skog best. skogjen dat. skogja skog, lok best.
lokje dat. lokja lock, tekjen tekne tagen -na, dregjen dregne
dragen -na, t. o. m. makje jämte make, hagje ock hage, rikje rika, ungje
unga, dugjer duger, men toke taga, droge draga med nytt -e. Aasen
finner med rätta detta uttal vara »en af de märkligaste punkterna i
den norska ljudläran»5) ock bör således finna detaildeles i
sinordning, att jag låtit det så väsentligt bestämma grupperingen af de
svenska målen. Att gd icke öfvergår till jd i t. ex. høgd höjd, nøgd
nöjd stämmer också med våra norrländska mål8), ng kvarstår
öf-ver hufvud som gg, gn som gn, rg ock lg med hårdt g7). Gammalt
hv motsvaras i de flesta mål af kv: kvass hvass, kvit hvit, kvar hvar o.
s. v.; blott inom inskränktare områden sunnanfjälls finnes gv eller
v8), h före r, 1 ock n är försvunnet ock därmed ett gammalt skiljemärke
mellan norska (isländska) ock svensk-danska mål9). Inom
vokalis-men är det mest utmärkande, det hvarpå Aasen lägger största vikt,
den allmänna förekomsten af de tre gamla diftongerna, i
normal-språket tecknade ei, au, øy : veit vet, hauk hök, støyta «töta, i målen
med växlande uttal: äi ai, au ou eu, øy oy åi äi. Blott i ett par
’) Aas. Gr. § 33, 127. 2) Aas. Gr. § 34 anm., 129; J. Storm, Det norske
maal-stræv i Nord. tidskr. 1878, s. 409. Jag uppfattar då Västlandets dn för rn som
ekvivalent med nn, emedan nn eljes öfvergår till dn liksom 11 till dl (Aas. Gr.
§ 39; jfr nedan). 3) Aas. Gr. § 36, 110. 4) 1 Hardanger ock Søndmøre skall
däremot tj uttalas »tydligt», förmodligen ,/y. Aas. Gr. § 126 anm. s) Aas. Gr. §
36, 37, 51, 52, 139, 161, 162, 168, 173, 184, 185, 217, 263. ®) Aas. Gr. § 110*
(7 Aas. Gr. § 38, 138 anm. 8) Aas. Gr. § 105, 140 anm. 9) Aas. Gr. § 105.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
