Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 2. Ett geografiskt arbete öfver Skandinavien från år 1532. Utgifvet af HANS HILDEBRAND
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8CH0NDIA
15
samtycke och utan samtal, icke på grund af någon klen begåfning
eller ohyfsade seder, utan omedan de hafva ett eget språk, som
gran-narne icke förstå. Lapparne äro ett kraftigt folk, voro länge fria,
ehuru de anföllos af Norrmännen; slutligen underkastade de sig
Sverige och består deras skatt i dyrbart pelsverk. De välja på egen
hand en höfding, som de kalla konung, men svenske konungen ger
honom makt att styra. Han bär röda kläder, konungadömets
insignier. Lapparne komma till Sverige för att få dom i tvifvelaktiga
mål. Under resor gå de aldrig in i ett härbergo eller under tak, utan
tillbringa nätterna i det fria. Hästar hafva de icke, men i stället
tämja de ett vilddjur som de kalla ren, stort som en mulåsna, med
hårbeklädnad som liknar åsnans, två klöfvar och greniga horn
som hjortens, men lägre och med färre grenar. Renen bär icke
en ryttare på ryggen, men spännes för ett åkdon och
tillrygga-lägger på tjugofyra timmar en väglängd af 150,000 steg eller 30
schoener, hvilket de på sitt språk kalla att tre gånger skifta
hori-zont, d. v. s. tre gånger nå målet som de på långt håll sett stå
ytterst, hvilket är ett säkert vitnesbörd såväl om stor snabbhet som
om stora krafter hos djuret, som kan löpa en så lång sträcka, ehuru
det någon gång betar. Denna omständighet torde äfven äldre
författare hafva känt, ehuru genom ett dunkelt och osäkert rykte; de säga
nämligen att en del Skyter rida på hjortar. Den kristna roligionen
hylla de icke, ej heller fly de den liksom eggade af ett judiskt hat
emot den; do erkänna den för att åtnjuta ynnest af de konungar, under
hvilka de lefva. Att icke flere äro kristne, är till en del de andliges
skuld, som antingen uppgifvit omsorgen om att undervisa folket eller
låtit Kristi tro, som der begynte växta till, åter blifva föraktlig, i det
de under sådan förevändning ville på folket lägga äfven sina skatter,
hvilket var lika odrägligt här som i hela kristenheten, hvarest det
ofta framkallat de häftigasto affall." Jag har hört biskop Johannes
från Götaland säga: »Oss som förestå Uppsala stift och inom detsamma
hafva en stor del af detta folk, höfves det icke att tala mycket om
vår vaksamhet som herdar, men vi hålla oss ytterst rena från den
skändliga snikenhet, som gör religionen till en förvärfskälla,
hvar-igonom vi icke gifva någon orsak åt detta folk att genom vårt
syndiga förvållande vara kristendomen obenäget.» Så förhåller det sig
med religionen hos Lapparne, men de äro för ogen del och genom
arf från förfäderne afgudadyrkare, och efter det lefvande väsen som
på morgonen möter en utgående dömer han om dagens tilldragelser
och dyrkar det för dagen. Stenstoder uppresta på bergen hafva de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
