Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 10. A. E. Nordenskiölds ishafsfärd 1878—79. (Forts. från Bd I. Nr 5)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ISHAFSFÄRD 1878–-78.
13
ytterst små. Det till rökning använda ämnet utgöres stundom af
tobak, stundom af något surrogat, af hvilket prof medtagits.
Elddonet utgöres af stal, agat och fnöske, det senare dock af annat slag
än det fnöske, vi bruka. Till tände medföras vanligen flätor af
träfibrer, erhållna genom söndertuggning af något dertill lämpligt
träd-eller buskslag. Tobaken eller tobakssurrogatet tuggas äfven.
Tuggan lägges derpå till torkning bakom örat och användes sedan till
rökning. Salt användes icke, men socker tycka alla mvckot om.
Kaffe förstå de sig oj på, om det ej blifvit ytterligt starkt sockradt.
Te dricka de gerna.
Doktor Almqvist har undersökt en mängd infödingars färgsinne
och funnit nästan alla hafva normal syn. För att uppmuntra dem
att underkasta sig profvet, bjöd han den examinerade efter examens
slut en sup konjak till en början om 1 */, kub. tum. Många blefvo
redan häraf något rusiga, glada, muntra, ostadiga på benen, ej gräliga.
Några buro små amuletter om halsen, hvilka de ej bytte bort;
en bar om halsen ett grekiskt kors. Han tycktes hafva blifvit döpt,
men med hans kristendom var det väl oj så synnerligen mveket
be-vändt. Han korsade sig nämligen med mycken ifver i vår närvaro för
solen. Några spår till religion eller religiösa bruk hafva vi för öfrigt
icke kunnat upptäcka. Männernas klädedrägt består af en eller flera
renskiunspeskar snarlika lapparnes. Utanpå pesken bäres i regn eller
snöväder en skjorta af tarmskinn eller för grannlåtens skull af
bom-mullstyg, hvilket af infödingarne benämnes »kalikå*.
Hnfvudbona-den består af en åtsittande perlbeprydd mössa; dock gingo såväl män
som qvinnor ännu oftast barhufvade. Om vintern drager man öfver
hufvudet en under hakan hopsydd hufva af långhårigt skinn, som
går ned öfver axlarne, under ytterpesken. Skodonen utgöras af
mockasiner med sulor af hvalrosskinn, om vintern någon gång af
björnskinn, i senare fallet med håret utåt. Qvinnornas drägt
utgöres af peskar, som äro mycket vida, nedtill ej öppna, utan hopsydda,
så att de bilda vida byxor, hvilka gå till knäna, hvartill om vintern
kommor en vtterpesk snarlik männens. Nedre delen af ärmen på
dossa plagg är vid och öppen, på sätt som fruntimmersmodet var
hos oss för några årtionden sedan. I dot inre tältet gå qvinnorna
fullkomligt nakna på en smal lifgördel när, troligen en erinran om
den drägt, folket fordom bar, då det beboddo blidare luftstreck. De
bära långt hår, bonadt och flätadt. Männerna ha oftast håret rakadt
eller klippt intill roten med undantag af den yttersta hårranden,
hvilken lemnats tumslång och framtill är nedkammad öfver pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
