Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TERRAINLÄRA.
9
veriden roa sig, om den så behagar, oeh det är ingen säkerhet, att
den ej försöker. Hittills är tillgängen pä höjdsiffror ojemförligt
ymnigare, än den pä djupsiffror.
Vid hvarje kulle har man att märka l:o topp, 2:o sluttning,
3:o fot. Toppen kan vara en spets, en smal kam, en slättmark.
Exempel â den sistnämnda formen är Gotland och trappbergen pä
Vestgötaslätten. Tyskar begagna i dylika fall ordet hjessa i stället
för topp. Pä sätt och vis är toppen nog alltid blott en punkt, om
man räknar mycket noga, men vid hvarje karta eller beskrifning
fins dock ett (mer eller mindre tydligt tänkt) mätt för
höjdskilha-der, hvarunder de upphöra att förtjena afseende.
Kammen kan naturligtvis vara antingen rak, böjd eller grenig,
ja möjligtvis (sä som pä ön Palma) kransformig, och platån kan,
efter omständigheterna, vara från några qvadratfot till några
qva-dratmil vid.
Vid sluttning är först att märka brantheten, eller huru många
gånger anlaget är större än höjden; dernäst, om sluttningen är
jemn, utböjd, inböjd, klockformig (som torde vara vanligast) eller
trappformig. Såsom ett mått på, huru utböjd eller inböjd den är,
kan begagnas proportionen mellan anlaget för öfra hälften och
anlaget för nedra hälften.
Här förekommer den första anledningen till anmärkning mot
åssystemet. På de enligt detta system ritade kartor tecknas alla
sluttningar inböjda, eller brantast upptill. Något skäl på förhand,
att de så borde vara, gifves ej, och det är fullkomligt säkert, att
icke alla äro det i verkligheten, ja icke ens de flesta. I synnerhet
i Sverige träffas brantaste stället vanligen närmare foten än
toppen, dock ej allra nederst, utom när berghäll stupar mot sjö, så
att foten icke höljes af jordlager.
Horisontela afbrott i en sluttning äro väl oftast ytor, dock
skulle utskjutande jemna kammar eller inskjutande jemna rännor
kunna förekomma.
Foten af en höjd är antingen en linea, som utgör sluttningens
skärning med angränsande sluttningar, eller en neutral yta, som
lika litet eller lika mycket tillhör någondera af de sluttningar den
skiljer. Sådan yta är antingen sjö eller mosse (ofta sluttande),
eller, i mera sällsynta fall, torr mark, som kan vara antingen
vågrät eller ock slutta pä samma sätt som en landsvägsbacke inklämd
mellan två höjder.
Ibland de vigtigaste stycken i hela terrainläran är skilnaden
mellan våta och torra lineära dalbottnar. Språkbruket är dock i
detta fall icke fullt stadgadt. Några vilja ej erkänna en
insänk-niug mellan ett par kullar för en dal, hvaraf skulle följa att torra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
