Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Bd I. N:r 12. —j. p. N. arosbnids.
Sverige och Norge under hela sin jemnsides sträckning skildes af
en naturlig gräns : en väldig Alpkedja benämnd Kölen. Man kunde
väl icke anständigtvis alldeles lemna obemärkta Dovre, och
Lange-fjeld, men nog var Kölen hufvndsaken. Pörgäfves protesterade
redan Marelius 1752. Han yttrar: »Af de här anförde beskrifningar
uppå sträckningen sä väl af landryggen som fjellryggen lärer
ljus-ligen Unnas, att de för deras södra delar taga helt andra vägar,
samt att icke någon fjellrygg kvarken förr eller nu utgör
gräns-skilnad för Dalarne mot Norge, än mindre för Vermland, h var est
fjell icke en gäng finnas. Torde alltsä vara nyttigt, att den pä
så många ställen i skrifter omrörde allmänna meningen, som skulle
Sverige vara skildt från Norge genom en fjellrygg allt igenom,
blifver upplyst och, såsom stridande mot sanningen, rättad».
Orden äiö klara nog.
Efter föreningen 1814 var man icke så angelägen att här finna
en naturlig skilnad mellan båda rikena. Nu låter Tegnér Svea
anmoda Nore:
»Förtroligt från i dag vi vilja sitta båda
Och stödja livar sin fjellrygg hop»,
ty att han ändå fans der, var allt jemnt en trosartikel både på
vers och prosa. Ännu långt senare hade den, som skrifver dessa
rader, det nöjet, att vid stranden af Stora Le på Dalsland en
akademiskt bildad person för honom på fullt allvar presenterade den
märkvärdiga Seve-åsen, hvilken var ungefär så hög som
Skinnar-viksbergen i Stockholm.
Riksgränsen slutar, som bekant, vid Iddefjorden, men namnen
Tyftefjell, Kroppefjell, Tjurfjellet, Bredfjellet m. fl. hafva gifvit
anledning att utsträcka den förmenta Kölen ända till Kungelf,
der således klipporna Funtin oéh Röda kon skulle vara hans
yttersta utsprång. Här möter vattnet: (xöta elf med sin förgrening
Nordre elf. Nu tyckes det väl, att den politiska fjellryggen
ändt-ligen borde afsomna. Ja till namnet upphör Kölen, men han så
till sägandes spökar ännu på andra sidan elfven, inne i
Vester-götland, der man finner Alefjcll och Vätlefjell’. allmänningar, som
genom åverkan fått ett fult tycke af alper.
Norrländingarna dela fjellbergen ganska träffande i tre
klasser: risfjcll, blackfjell, hvitfjell. Med de första menas sådana, der
dvergbjörken ännu kryper som ris utefter marken, så att man går
i björklöf lika som annorstädes i gräs eller mossa. På de brungrå
eller gulgrå blaekfjellen har sista spåret af trädväxt försvunnit,
och hvad hvitfjellen äro, säger sig sjelft utan närmare förklaring.
Lapparna lära indela fjellen litet annorlunda, nemligen i stenfjell,
t/räsfjtU, mossfjcll och isfjell. Möjligen kunde klassen hvitfjell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
