Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM TERRAINLÄRA.
25
1 öfre loppet skulle flodbädden utmärkas genom stark lutning,
branta stränder, träng dal. Ofta flyter floden pä den nakna
berggrund, hvari dalväggarna nedtill spetsvinkligt sluta tillsamman.
Floddalen liknar en klyfta. Riktningen är oftast rätlinig, stundom
zigzagformig, hvarvid de utspringande hörnen noga motsvara de
inskjutande vinklarna. Utmed forsen smyga klöfstigar i nischer
uthuggna i berget, stundom genom gallerier, stundom pä broar
hvälfda högt öfver forsen. Vanligare än oafbrutna klyftor äro
dock afsatser, der dalarna vidga sig till slättmark. Men dessa
sammanhänga genom tränga, starkt lutande klyftor.
Nog känner man igen, hvarifrän denna tafla är hemtad, men
illa passar hon t. ex. pä Norges högslätter, der vattendragen i sin
späda början villrådigt ringla sig hit och dit, bildande små gölar
pä den platta fjellmarken, och först under sitt mellersta lopp, eller,
såsom norrmännen säga, »halvvoxne», tydligare följa dalskäror.
Mähända låter detta bortförklara sig derigenom, att Norges elfvar
höra till den klass, hvars uppfostran icke ännu är fulländad.
Under mellersta loppet skulle (allt enligt Ritter) flodbäddens
lutning vara svagare, strandbräddarna mera åtskilda, mindre branta,
strömfårans väg mindre tydligt på förhand bestämd, utan ofta krökt
eller slingrande (Mäanderform, Serpentiner). Floden bildar
sandbankar och långsträckta öar, men ej längre faU, blott strekgäng
eller längslutta forsar. Det är knappt mödan lönt att fullfölja
denna skildring i älla dess enskildheter, efter som den tydligen
icke passar pä Sverige.
Nedre loppet hos en fullt utbildad flod utmärker sig genom en
ännu ringare lutning, släta stränder och ofta nog förgrening till
ett delta. Lutningen kan i sjelfva verket vara sä ringa, att nästan
endast trycket af den efterföljande massan häller floden i rörelse.
Senegal har frän Podor, 31 svenska mil ofvanför mynningen, blott 0,7
meters fall; Amazonfloden pä de sista hundra milen blott 3 m.
Naturligtvis förtjena de så kallade outvecklade floderna lika
stor uppmärksamhet, eller här i landet väl egentligen något större.
De förete en ständig omvexling af forsar med spakvatten, hvilka
sist nämnda oftast äro utvidgade tiU sel eller sjöar. Att i enstaka
fall sådana flodsystem blifvit till en del något »utvecklade»,
åtminstone före historiska tiden, låter sig ej förneka. Vermlands
Elfdal har tydligen varit en läng smal sjö lik Fryken, Stora Le
m. fl Utom den lägsta, nu odlade och bebygda, sjöbottnen ser
man vid bergkanterna qvarlefvor af en annan högre, sä att sjön
har afrunnit tvä gånger.
Med ytterst fil undantag (Öljaren i Södermanland är ett sådant)
hänvisar hvarje sjö till en nedanför belägen fors, der en dam af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
