Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörningsholm. Mörkö socken, Hölebo härad, Södermanlands län. Af Gustaf Upmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnas i behåll. Ihågkommas bör dock att de
enskilde herrar i öfre Sverige som under den
äldre Vasatiden ägde »stenhus såsom slott
upprättede och wäl tillpyntede» icke vore många;
de öfverstego knappast ett tiotal. Det
öfvervägande flertalet af svenska frälsemän hade sina
sätesgårdar bebyggda med trähus, och det var
först under 1600-talet, inemot århundradets midt
som den storartade, af adeln igångsatta
byggnadsverksamhet begynte, hvilken kulminerade
under det karolinska tidehvarfvet.
Hörningsholm tillhörde under 1 500-talet
Stureätten och byggdes enligt Styffe till sätesgård af
Svante Nilsson († 1512), riksföreståndaren.
Palmsköld uppger i sina bekanta samlingar att Svante
Sture här låtit uppresa en stor byggnad och
ett högt rundt torn, men påstår också att hans
son Sten Sture d. y. († 1520) skall hafva
förnyat och förskönat slottet, som straxt därefter,
liksom flera gånger förut hade skett, blef
sköfladt af danskarna. Möjligen var det i samband
med någon af dessa händelser, som gården fick
namnet Hörningsholm.
Angående gårdens historia under medeltiden
äro uppgifterna olika och tydligen ej möjliga
att fullständigt utreda. C. U. Ekström i sin år
1828 tryckta Mörköbeskrifning anser att den
redan i början af 1300-talet omtalade gården
Sijmonsöö eller Symondöö varit samma gård som
den, som omkring år 1500 började kallas
Hörningsholm, och han sätter stället i förbindelse
med Snorres berättelse om sjökonungen
Hjordward Ylfwinger, som seglade in i »Myrkwa»-
(— Mörkö)-fjärden och af fylkeskonungen
Granmar inbjöds att gästa honom på hans gård,
hvilken skulle vara identisk med det medeltida
Sijmonsöö. — En dylik sammanställning hvilar
ju gifvetvis på alltför lös grund, men
osannolikt i och för sig är det nog icke att den höga
klippa, där Hörningsholm nu reser sig, redan i
den gråaste forntiden varit befästad, en
»fornborg» af det slag, hvaraf ännu talrika rester
finnas kvar i olika delar af vårt land; huruvida
denna borg varit residens för någon konung,
Granmar eller någon annan, är däremot mera
osannolikt.
I sitt bekanta arbete »Herrgårdar uti
Södermanland» framkastar Eneroth den förmodan att
Hörningsholms ursprung skulle kunna vara en
gård Hyrn, som omtalas redan år 1268 och
20 år senare, 1288, nämnes såsom jämte
Tullgarn tillhörande en fru Ragnhild Erlandsdotter
(Engel).
Styffe slutligen i Skandinavien under
unionstiden säger att Svmondöö var en gammal sätes-
SVENSKA SLOTT OCLII
HERRESÅTEN
gård, belägen nära där Hörningsholm nu ligger,
som tillhört Folkungaätten, men förblifvit
privategendom. Symondöö, som sålunda möjligen
var modergården till Sturarnas Hörningsholm,
tillföll hertigarna Erik och Waldemar och skall
redan 1310 hafva blifvit såld till Tyska Orden.
— Därefter känner man intet om
ägoförhållandena här förrän år 1360, då riddaren Erik
Karlsson (Örnfot) enligt ett ännu bevaradt
köpebref sålde Simonsö till sin broder Bengt
Karlsson (Örnfot) († 1370). Dennes son Karl
Bengtsson sålde gården till sin syster Tngeborg och
dennas man Jöns Eriksson och från dem
öfvergick Simonsö år 1380 genom byte till riddaren
Bengt Ulkson (UWl). I början af 1400-talet
uppgifver Styffe som ägare till Symondöö en
riddare vid namn Gustaf Ieeksson.
Uppgifterna om ägarne äro alltjämt osäkra;
under förra delen och midten af 1400-talet skall
gården hafva tillhört riddaren och riksrådet
Erengisle Nilsson (Natt och Dag) till Hammersta (†
1469) och efter honom af hans änka Birgitta
Olofsdotter (Tott)]. Han skall omkring 1480
hafva sålt först Hörningsholm och sedan
Simonsö (som sålunda voro två skilda gårdar) till
Nils Bosson Sture († 1494).
I Stureättens ägo stannade Hörningsholm nu
i något mera än ett århundrade; under denna
tid var det som det stora slottet uppfördes och
godset utvidgades till att omfatta större delen
af Mörkön jämte det s. k. Näslandet i nordost.
Gården gick från far till son i fem släktled
och tillhörde sålunda herr Nils son
riksföreståndaren Svante Nilsson Sture († 1512), hans son
Sten Sture d. y. († 1520) gift med den bekanta
Kristina Gyllenstierna, deras son grefve Svantfte
Stensson Sture († 1567) och hans kraftfulla
gemål Märta Eriksdotter Leijonhufoud († 1583),
Gustaf Vasas svägerska, den för sitt stränga
regemente bekanta »Kung Märta». Vid hennes
död gick Hörningsholm till sonen grefve
Mauritz Sture († 1592) och slutligen till dennes son
grefve Svante Sture († 1616) den siste af sin
ätt. — Det synes troligt att alla dessa Sturar
företagit byggnadsarbeten på Hörningsholm.
Svante Stures dotter Anna Margareta Sture
(† 1646) gift med grefve Johan Oxenstierna (†
1657) innehade slottet men efter hennes död
uppstodo långvariga arfstvister. Grefvinnan Anna
var barnlös och hennes gods ärfdes därför först
af modern Ebba Lejonhufvud († 1654), och efter
mycket processande gick Hörningsholm till
hennes fränkor grefvinnan Ebba Brahe († 1672),
änka efter Jakob De la Gardie, och friherrinnan
Ebba Maurilzdotter Grip († 1668). Vid delning
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
