Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till denna djerfva men öppna förklaring lade
wasukumaerna äfven anclra skäl för att bevisa att vi icke kunde välja
landvägen. Den gick nämligen mellan Muanza och Mweré fram genom
sträckor som beboddes af sins emellan tvistande stammar. Rwoma
var Mirambos bundsförvandt; Kijaju, hans granne, var
bundsförvandt till de roflystna watutaerna; höfdingen öfver Nchoza,
hvilket låg strax bredvid, förde krig med watutaerna; Antari,
konung öfver Ihangiro och Bumbireh, skulle naturligtvis upptaga
vår ankomst illa; Mankorongo, Swaroras af Usui efterträdare,
kunde endast tillfredsställas genom en tribut, som skulle alldeles
ruinerat oss. Om jag toge vägen söder ut till Unyanyembé
skulle wangwanaerna aldrig kunna hållas till sammans och
expeditionen upplösas som snö.
Hvilka utsigter hade vi sjöledes? Magassa och hans flotta
hördes icke af. Han hade troligen återvändt från Musira-ön
af fruktan att äfventyra sina kanoter på den stora vattensträckan
emellan Musira-ön och Alice-ön, ty wagandaernas kanoter, hvilka
äro gjorda af plankor och sammanfogade med växtfibrer, sjunka
lätt i svårt väder och sjön är under den regniga årstiden mycket
farlig att våga sig ut på med dessa bräckliga farkoster.
Wasukumaerna egde inga kanoter och jag hade blott en enda båt,
som i svårt väder kunde föra högst femton personer. Min pligt
bjöd mig dock att begifva mig vidare till Uganda och
Albertsjön, ty jag hade gifvit mitt hedersord derpå. Och likväl var
landvägen omöjlig och, efter allt utseende, äfven sjövägen!
Under det jag för Sungoro förklarade med hvilka
svårigheter jag hade att kämpa, sade han, sedan han besvarat
åtskilliga af mig gjorda frågor, att Lukongeh, konung öfver
Ukerewé, hade talrika kanoter, men han betviflade att denne ville
låna ut dem åt mig. "Likväl," fortfor Sungoro, "är han en
äiskvärd man och kan blifva en god vän, om han fattar tycke
för någon." Jag tänkte på Lukongeh, men ett nytt feberanfall
afklippte alla mina planer. Mitt nervsystem var högst angripet
efter alla mina umbäranden och ansträngningar. I min yrsel
inbillade jag mig vara inbegripen i underhandling med konungen,
och under feberfantasierna ljöd det ständigt i mina öron
"Lukongeh, Lukongeh" — ingenting annat än "Lukongeh".
Då jag den 15 Maj började blifva bättre, afgingo prins
Kaduma, Sungoros timmerman och Frank Pocock i en
beskickning till Lukongeh. De medförde tio vackra tygstycken, tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
