Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I likhet med sin fader lät han aflifva alla som
förolämpade honom, och stridens lejon Namujurilwa äfvensom katekiron
halshöggos på hans befallning. Ofta grep han, när han råkade
i vredesmod, sitt spjut, störtade in i sitt harem och nedstötte
sina qvinnor tills hans blodtörst var mättad.
Sådant var Mtesas sinnelag, då Speke såg honom, och
sannolikt var han likadan tills han omvändes genom araben Muley
ben Salim och blef en ifrig muselman. Från den tiden blef han
mera mensklig, afhöll sig från det starka ölet, som satte hans
blod i jäsning, och afstod från sin ohyggliga vana att utgjuta
blod.
Mtesas regering utmärkte sig, liksom hans föregångares,
genom segrar öfver flere folkslag, wanyankorierna, wanyoroerna,
wasuierna, wazongoraerna och wasogaerna, och hans katekiro har
burit hans segerfana till Ruanda och Usongora vid Muta Nzigé.
Han har äfven skickat ambassader till khedivens pascha i
Gondokoro och till fursten af Zanzibar, och sedan han med mycken
gästfrihet mottagit kaptenerna Speke och Grant, öfverste Long
i egyptiska armén, mig och mr Linant de Bellefonds, har han
börjat hysa önskan att komma i närmare förbindelse med
Europa, att få klingande mynt infördt i sitt land och europeiska
handtverkare till folkets undervisning.
För de intressanta uppgifter som meddelats i detta
kapitel har verlden att tacka Sabadu, ty innan han samtalsvis
lemnade mig dem liknade Uganda och en stor del af
eqvatorial-Afrika en sluten ostra, hvilken dock nu med Sabadus tillhjelp
blifvit åtminstone till en del öppnad, så att vi fått kasta en och
annan, om också otillfredsställande blick på landets uppkomst,
seder och historia.
Om vi skulle inlåta oss på funderingar om hvem denne
Kintu, presten utan tadel, egentligen var — kanske en dunkel
och sväfvande bild af Adam eller Noack, som sedan urminnes
tider från slägte till slägte bevarats i ett okunnigt folks
hågkomst, skulle vi snart förlora oss i en mängd orediga teorier
och gissningar. Det finnes lika goda skäl för sådana
antaganden och det är lika möjligt att bevisa deras riktighet som i
fråga om många andra fabler, hvilka allmänt antagas såsom
sanning.
Det är, då man läser berättelsen om Kintu, den otadelige
presten, omöjligt att icke erinra sig stundom Adam, stundom
Noack — ty både Adam och Noack funno jorden tom och öde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
