Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Om bord, mina vänner! Låt oss genast bege oss af! Och
må vår resa bli lycklig."
Trumman och trumpeten kungjorde för Tippu-Tibs
lyssnande öron att vi begåfvo oss uppåt floden. På en halftimme
rodde vi öfver till venstra stranden, och när vi uppnått denna
en mil ofvanför Vinya-Njara, lade vi upp årorna. Den starka,
mörka strömmen förde oss nedåt, och snart fingo vi höra ett
djupt och melodiskt tonsvall af välljudande röster som sjöngo
en afskedssång. Hvad det ljöd vackert, medan vi foro dem
närmare! De täta snåren och den djupa skogen tycktes
genomträngda af tonerna, och floden tycktes mildt vilja bära dem fram
till oss. Allt högre klingade de, fulla af en patetisk, klagande
stämning. Med återhållen, andedrägt lyssnade vi till den härliga
sången, som omisskänligt talade till oss om skilsmässa, om slitna
vänskapsband, om ett långt, kanske evigt farväl. Det var
Unyamwezis söner som, stående utmed stranden i sina pittoreska
drägter, sjöngo för oss sin sista sång; vi kommo så nära, att
vi kunde se dem, och viftade åt dem med händerna. Sorgen
i våra hjertan hindrade oss från att tala. Den mörka floden
förde oss allt jemt framåt, svagare och svagare kommo tonerna
öfver vågen, och slutligen bortdogo de och lemnade oss allena
med vår saknad.
Men när jag lyfte min blick, såg jag det okändas
glimmande portal vidöppen och floden sträcka sig framför oss, mil
efter mil, med all sin mystiska tjusning. Jag steg upp och
betraktade folket. Huru få voro de icke att bryta sig fram genom
dessa mörkrets och fabelns nejder! Nästan alla snyftade. De
sutto nedlutade, böjde, såsom det tycktes, af sorg och med
betryckta hjertan.
"Söner af Zanzibar!" — ropade jag — araberna och
wanyamwezierna hafva ögonen fästa på er. De tala nu med
hvarandra om hvilka präktiga män I ären. Lyften upp era
hufvuden och visen er manliga. Hvad ha vi väl att frukta?
Hela verlden ler mot oss. Här äro vi alla såsom medlemmar
af en familj, förenade genom hjertats band och alla fast
beslutna att återvända till våra hem. Se denna flod; det är vägen
till Zanzibar. Ha ni någonsin sett en så bred väg? Ha ni
någonsin färdats på en sådan stig? Gripen med kraft om
årorna, ropa Bismillah! och låtom oss ila framåt."
Stackars kamrater! Med hvilka matta småleenden de
besvarade mina ord! Och huru klent de rodde! Men den starka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
