Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det må icke heller förgätas att mellan alla folkstammar på
vestkusten från Chad-sjön till Loanda förefinnes en märkvärdig
likhet, som enligt min tanke bevisar att de skyhöga Månbergen
som allt sedan Ptolemeus’ tid förekommit på Afrikas karta
alldeles icke finnas. Då Schweinfurth reste genom vattenskedet
mellan Nilen och Wellé, fann han höjdskilnaden knappt
märkbar. På samma sätt kan man fara från Ituru till Unyanyembé
utan att märka att man passerat det bälte som skiljer Nilens
sydligaste källor från de yttersta källorna till Tanganikas
förnämsta tillflöde.
Vi ansågo det icke rådligt att uppehålla oss längre i
grannskapet af dessa mäktiga, väl beväpnade och krigiska stammar.
Vi lyfte derför ankar och foro vidare utför floden, men vid vårt
uppbrott skyndade vildarna ned till stränderna, rörde trummorna,
höjde sina stridsrop och utförde till vår uppbyggelse åtskilliga
gymnastiska hotande rörelser. De tycktes alldeles hafva glömt
att det var de som utmanat oss och att de kort förut
öfverfallit oss midt uti floden i den nedriga afsigten att mörda oss
alla, då deremot vi närmat oss i fredligt syfte och, ehuru
förgäfves, försökt blifva vänner med dem. Hade icke deras kanoter
flytt uppåt floden, tror jag verkligen att vårt uppbrott skulle
blifvit signalen till ett nytt anfall.
Denna den sista af de tjuguåtta förtviflade strider vi haft
med de rasande furierna i denna vildmark gjorde oss
misstänksamma mot allt som liknade en menniska och väckte hos oss
en känsla jemförlig med hvad den ifrigt hetsade hjorten känner,
då han, efter att många gånger hafva tröttat hundarna och anlitat
sina små knep för att undvika dem, flämtande och utmattad
hör sina förföljares hemska, skärande tjut bakom sig och
skälfver af fruktan. Så hade äfven vi modigt kämpat mot de vilda
horderna och brutit oss igenom tjogtals af deras flottor, natt
och dag uthärdat deras ihärdiga anfall och användt alla medel
till sjelfförsvar, men ännu skallade i våra öron deras vilda tjut
vid hvarje krökning af denna förfärliga flod, ännu stormade de
ormlika kanoterna oupphörligt fram till anfall och allt jemt
hördes det vilda, bedöfvande larmet af trummor, horn och stridsrop.
Vi började blifva utmattade. Och ännu äro vi endast i
kontinentens mellersta del. Döden har också utgallrat en och annan.
I hela expeditionen finnas ej tretio som icke blifvit mer eller
mindre sårade. Det är omöjligt att fortsätta detta förskräckliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
