Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nära vårt läger låg en begrafningsplats tillhörig en af
Mbinda-byarna. Grafvarna voro fina och putsade, och att döma
af deras utseende, skulle man kunnat tro att de ej allenast
utgjorde de dödes hvilorum utan äfven förvaringsplatsen för alla
föremål som dessa egt i lifstiden. Hvarje graf var försedd med
en mängd kannor, krus, tvättfat, tekannor, glas, gin-, bränvins-
och ölflaskor, förutom jernkastruller, kittlar, vattenämbar af tenn
och krukor. Ofvanför grafven, som var så egendomligt
dekorerad, nedhängde från grenarna af ett träd de olika knutna
väskor hvari den aflidne hade burit sina jordnötter, sitt
maniokbröd och öfriga ätbara saker. De olika, sålunda utstälda
bohagsartiklarna hade alla blifvit gjorda obrukbara, eljest tviflar
jag på att oaktadt all sin vidskepelse tjufvar afhållit sig från
att bemäktiga sig dem.
Den 6 på morgonen reste vi oss för att sträfva vidare,
och sedan vi vandrat igenom åtskilliga byar, hvilka skildes genom
stora bälten af öde land, ankommo vi kl. 9 f. m. till Banza Mbuko.
Utmärglade, eländiga invalider med uppsvälda ansigten, men hemskt
knotiga kroppar, sökte vi en lugn fläck bortom nybyggets sista
by. Mbindas skogbeväxta bergås syntes, och Ikungus ruggiga
toppar höllo på att försvinna i det fjerran dunklet. Banza
Mbuko såg blomstrande ut; dess invånare tycktes vara
välmående, men liksom vi varit innebyggare från en annan verld,
kunde jag ej upptäcka det ringaste af varm sympati i något
ansigte bland alla dem som gapade på oss. Ack, i hvilken annan
del af hela den jafetska verlden skulle ett sådant eländigt och
bekymradt följe som vi blifvit betraktadt med sådana hårda och
iskalla blickar? Och likväl hördes ej ett ord af förebråelser från
det af svält plågade folket; de kastade sig ned på marken
med af förtviflan och elände alstrad likgiltighet. De jämrade
sig ej eller klagade högt öfver hungersnödens plågor, utan
de förfogade sig med kall resignation till hvila under den
sparsamma skuggan från några dverg-akasier eller glesa buskar.
Då och då hörde jag ett spädt barns qvidan eller den svaga
rösten från en uthungrad moder, eller ett äldre barns
sjelfsvåldiga pockande, men de fullväxta förblefvo stilla och till utseendet
liflösa, hvar och en gripen uteslutande af känslan af sina egna
lidanden. Ynglingarna, Uledis följeslagare och höfdingarna, sutto
i hviskande grupper på afstånd från de sjuke och sörjande och
bildade mörka punkter omkring tältet; de barnlösa qvinnorna
sågos äfven två eller tre i sällskap samtala om våra utsigter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
