Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Konungen och rådet - §29. Det ursprungliga vasakonungadömet 1523—92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 29. Det ursprungliga Vasakonungadömet (1523—1592). 227
sig konungauppgiften som ett nyskapande och ett nedbry
tande af de hinder, som reste sig däremot. S& kom det
sig, att landslagen, för så vidt det gällde gränserna för
konungamakten, för honom så godt som icke existerade, !
och att den historiska kontinuiteten eller hvad som var
»gammalt och fornt» behandlades utan någon pietet. Själf
vida öfverlägsen hela sin omgifning, vande han sig att
öfverallt gripa in, och enrådigare har väl ingen monark
styrt Sverige.” Antydas må här endast i detta samman
hang hans uppfattning af kronans rätt till allmänningar
och dess förhållande till skattebönderna, hvarur sedan de
omfattande regalbegreppen framväxte. Men enväldet mo
dererades af ett utomordentligt sundt förstånd, en sällan
svikande känsla för det praktiskt möjliga och en varm
fosterlandskärlek samt var för öfrigt byggdt på folklig grund;
till alla de stora förändringarna påkallades ständernas sam
tycke, och personligen eller genom skrifvelser eller ombud
höll han dem underrättade om sitt regeringssätt. Gick
han stundom utöfyer de lagliga gränserna för sin makt,
väckte det icke heller så stor uppmärksamhet hos en sam
tid, som föga lärt sig att akta egen eller andras rätt och
som gärna dömde en handling efter framgången. Ett för
sök att ordna formerna för styrelsen gjordes visserligen,
äfven det vittnande om likgiltighet för det historiskt gifna,
men det misslyckades i det mesta; det blef sålunda en
makt af vidaste omfång han öfverlämnade åt sin äldste
son, som dessutom omgafs af all den nästan mystiska glans
och betydelse, som titeln arfkonung, Sveriges förste arf
konung, innebar.
Erik saknade visst icke regentegenskaper men Så grit XIV och
mycket mer den besinningsfulla klokhet, som utmärkte Johan III.
! Jfr ofvan om edsformulären, så ock hans bekanta yttrande om
af- och tillsättning af häradshöfdingar och lagmän, att enligt lag och
gammal kristlig sed tillhörde den rätten konungen; äfvenså försvaret
1529 för kyrkogodsens indragning, SRA. I, s. 140.
? Jfr hans yttrande: >oss tillkommer på Guds och rättvisans
vägnar och efter all naturlig skäl, att vi som en kristelig konung
här på jorden eder och alla andra våra undersåtar bud och regler
sätta skola>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
