Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Samhällsklasserna och representationen - §46. Riksdagar och möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 46. Riksdagar och möten. 385
1600—1604) fingo behandla en mängd ärenden, som eljest
brukade föreläggas rådet, men ännu vid den stora brytningens
afslutning genom Norrköpings arfförening 1604 hade de
icke förstått att bereda sig några större garantier för fram¬
tiden. Så mycket märkligare förefaller då ständernas fram¬
ställning 1611, på hvilken Gustaf Adolfs konungaförsäkran
byggdes; dess sjette paragraf utstakade gränserna för de
förras makt, dock utan att nämna riksdagen, både i fråga
om lagstiftning, beskattning och utrikes politik till och
med längre, än ändamålsenligt var.! Riksdagsordningen
1617 visade, att riksdagen blifvit en normal institution, och
i RF. 1634 erkändes — för första gången i lag — dess
rätt med orden (8 45): — >»och dessas sammankomst, mö¬
ten och beslut skola aktas och hållas för rätta allmänna
riksdagar, mot hvilka ingen hafver att säga, som konungen
och riket med hörsamhet och lydnad är underkastad>»,? men
den sökte å andra sidan ersätta de allmänna mötena med
utskottsmöten; de senare konungaförsäkringarna nämnde
väl om ständerna men icke riksdagen, och giltigheten af
RF. var ju tvifvel underkastad. Så blef förhållandet något
obestämdt och berodde hufvudsakligen på regeringens ka¬
rakter. Ständermötena 1633—36 företedde ett helt olika
skaplynne med de föregående under Gustaf Adolfs och de
följande under Axel Oxenstiernas ledning. Riksdagsperioden
1660—72 var åter orolig och jäsande.
Det var i synnerhet två maktmedel, riksdagen efter hand
lärde att begagna sig af mot regeringen: bevillningsrätten
och besvären. Ständerna kunde vägra bevillning eller
knyta vissa villkor vid densamma, och de kunde fordra att
få resolution på sina besvär, innan de svarade på rege¬
ringens propositioner. Hade endräkt mellan ständerna
rådt, torde en lagbunden ordning i förhållandet mellan
konung och riksdagsständer snart nog kommit till stånd;
! Jfr E. Hildebrand, Karl IX:s test. och tronskiftet 1611.
? Man har tillmätt de ofvan anförda orden för stor betydelse.
De afsågo endast att gent emot landslagens landskapsmöten gifva riks¬
dagen ett erkännande. — Om förbudet mot provinsialmöten i 1660
års Addit. se sid. 368.
Hildebrand, E. Sv. statsförfattningens hist. utveckling. 25
Ständernas
maktmedel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
