Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Historiska förutsättningar, ur hvilka fenomenet förklaras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9i
hemska konstindustrien tillägnar sig snart de nya, genom liv
och rikedom och formrenhet tilltalande dekorationsmönstren; 1
)
aktningsvärda försök att hopsmälta de nya idéerna med dän nu
i full upplösning stadda folkvandringsornamentikens spåras här
och hvar, och äfterhand genomtränger dän nya ornamentprin-
cipen livande och befruktande, hela dän yngre nordiska järn-
ålderns ornamentstil.
2
) De konstförfarne metallsmederna smycka
sina spännen och beslag med iriska slingor och koppel — äfter
de iriska linielagarna virar och knyter å »bautan» stenristaren
det minnesgoda runbandet; och ännu på en tid, då dätta band
blivit till en kedja åt korset, ser man icke sällan som ett lek-
ande fyllningsornament äller som ingress i själva runbandet
irernas stereotypa djurformationer.
3
)
Några spillror, en lycklig
slump bevarat av det förgängliga träet, lägga i dagen, att trä-
snidaren smyckat sitt bräckligare ämne äfter samma linielagar
som sten- och metallsmedernas. 4
) Det är alltså intet under, om
vi ännu i dän kristna tidens träsnide skulle igänfinna ytterligare
spår av dän iriska, vikingatiden behärskande stilarten. Och vi
ha redan bevittnat däm. Dän lilla grupp av dekorerade port-
aler, plank- och stolpspillror, som äfter det bäst behållna monu-
mentet kunde betecknas som Urnesgruppen, 0
)
återgiver dän ir-
iska stilens samtliga typmärken i samma storvulna, något kärva
maner, som kännemärker dän irisk-nordiska dialektens sten-
variant. Det är samma lag för liniens lopp, som bjuder det
!
) Sophus Muller, Dyreornamentiken i Norden, i Aarboger f. n. o. o. h.
1880, s. 288 f.
2
) Ett faktum, som, antydt redan av Worsaae, Nicolaysen, Montelius
m. fl., med skärpa och i hela sin vidd vetenskapligt fastslagits först av In g vald
Un ds et och Sophus Muller.
3
) Dybeck, Svenska runurkunder I— II, pl. G. Stephens, The old-northem
runic monuments, v. II, III.
4
) Gokstad, Vrigstad, Jellinge m. fl.
5
) Di etrichson, Om ornamentiken, s. 102.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
