Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Historiska förutsättningar, ur hvilka fenomenet förklaras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
just ur dänna samma uppvakna några snöda misstankar om det
faktiska i dänna intima relation.
Vi erinra till en början, att av monumentalt material för
kännedom av det hedniska hofet finnes veterligen — intet. Vi
äro härför uteslutande hänvisade till literaturen. Hvilka anspråk
har då dänna på tillförlitlighet? I regeln mycket stora. Isländ-
ingarna, däss egäntliga bärare, voro ett minnesgodt slägte, som
formligen ruvade över minnena av sin gamla äras tid — dän
tid, då de bäste av Norges barn offrade av timlig lycka allt
mot en frihet, som bidade på ett öde skär i det stora havet.
De hade rätt att yvas över sådana anhärrar, och fäder präntade
i söner i sena led deras stolta stamträd, kring hvilka merändels
dän konstlösa berättelsen om anhärrens liv och slägtens ung-
domsöden virade de gröna skott, som giva livets färg och liv-
ets intresse åt en torr genealogi. Och i dänna berättelse, där
livet, det levande livet — dätta liv, som glöder under det is-
lagda lavatäcket, inom människans barm liksom inom natur-
ens kämpar mot ett våld, som är övermäktigt — som strider
och lider, svallar så vildt i sin korta vårfröjd och vrider i van-
makt under vinterns länga famntag, farande fort att trotsa, oom-
vändeligt i kärlek och hat — dän nordiske mannens liv, sådant
det var i Haralds och Eigills dagar, och därav än fins en
smula i blodet på det nittonde seklets barn — där, säga vi,
dätta liv gömt i några konstlösa rader sin nakna värklighet s å
som i dässa repliker, hvilka genomtränga märg och ben, äller
i dänna kallblodigt episka skildring, som prässar hjärtat så
underligt — där måste sanningen ock vara gömd, och det
vore hädiskt att tänka, det berättaren ljög. Näj, han ljög icke,
och dän, som nedskrev berättelsen, lyssnade helt visst så troget,
han kunde. Icke sällan, då några större differenser skilja seder
och bruk i dän tid, han skildrar, från hans egen, känner han
dätta och giver genom ett: »sem {jå var sicfr» äller någon lik-
nande vändning en tydlig vink, att han senterat skilnaden, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
