Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Staten, samhället och kulturen - 4. Personskyddet och statens ekonomiska nödvändighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Obestridligt är, att det bland kulturellt outvecklade
folk, särskildt hos de manliga individerna, i regel samt
som en fullt normal företeelse finnes ett begär att fysiskt
betvinga, förslafva, misshandla och plåga, ja att mörda
andra människor. Det starkt lustbetonade begärets
tillfredsställande är ofta dessa våldsgärningars hela ändamål.
Att detta drag i människolynnet tenderar att försvinna
under den högre själsutvecklingen är dock höjdt öfver allt
tvifvel. Stridslystnaden, härskarebegäret, på lägre stadier
äfven lusten att plåga, flyttas öfver från det fysiska till det
själsliga planet. Bland de högre, egentliga
kulturmänniskorna iakttager man, att den fysiska fredligheten tilltar
samtidigt med ett fördjupande och en förädling af den
psykiska kamplusten. Egen och andras fysiska
oantastlighet blir en grundsats för samhällslifvet, ty individens
kampintressen röra sig ej längre kring fysiska kraftmätningar
eller segrar. Dessa förefalla nu råa, barnsliga, meningslösa
eller hinderliga för det, hvarom kampintresset allt mera
samlar sig: den själsliga kraftmätningen och maktutöfningen.
Vi ha här i grunden blott att göra med en särskild sida af
människans, själsdjurets, universella utveckling till allt högre
grad af själslighet.
Helt annorlunda ter sig frågan om det fysiska våldet
som medel i det sociala lifvets konflikter.
Organiserad fysisk tvångsmakt kan vara ett medel att
i ett samhälle gifva personligt skydd åt de fysiskt fredliga
medborgarne mot de fysiskt våldsamma. Tills dessa senare
hunnit nedsjunka till en helt ringa minoritet, kan det
vara oundvikligt att hela samhällsorganisationen präglas
af tvånget till nödvärn mot dem. Statens sista »stöd» äro
då de i den sociala förnuftsutvecklingen efterblifna.
Så långt hafva vi dock ännu icke hunnit. Staten
tjänar i våra samhällen äfven andra ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
