Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Staten, samhället och kulturen - 9. Staten och medborgarnes solidariska kulturintressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9.
Staten och medborgarnes solidariska kultur intressen.
Historien och vårt dagliga lif lära oss, att staten kan
vara en mäktig främjare icke blott af rättsordningens
utveckling, utan också af fysisk kultur och af alla arter af
andlig odling. Att man i trots häraf stundom uppställt
som önskemål att begränsa statsvärksamheten till militär-,
diplomat-, polis- och rättstjänsten, beror dels på bristande
värklighetsinne och på ett förbiseende af all rättsordnings
mångskiftande kulturella innehåll samt dels på
erfarenheter om kulturskadlig statsvärksamhet och, ej minst, på
otillräcklig insikt i så väl statens som kulturens sociala
väsen.
Staten är icke blott en tvingare, utan en
tvångsorganisation. Staten är icke blott den högsta tvångsmakten,
utan också den högsta organisationsmakten i nationen.
Eftersom all organisation innebär tvång för de
organiserade och eftersom kulturlifvet alltid med nödvändighet till
största delen är organiseradt samhällslif, finns det ingen
fundamental motsättning mellan stat och kultur, utan tvärt
om en fundamental öfverensstämmelse. Kulturen behöfver
staten, därför att kulturen behöfver organisation och
därför att staten är den högsta formen af organisation.
Staten kan främja kulturen, icke blott därför att staten
kan tvinga, utan förnämligast därför att den kan
organisera på ett högre plan än någon annan samhällsmakt.
Så ofta individernas fysiska och andliga odling
förutsätter en psykisk växelvärkan mellan dem, d. v. s. har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
