Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om bergsklättring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samtlige deltagarne samtidigt ha dåligt fotfäste. Emellertid
torde numera erfarenheten ha vitsordat tågets förtjenster äfven
på detta område.
Om tåget är bergsklättarens förnämsta skyddsmedel, så är
isyxan hans bästa medhjelpare. Isyxan utgöres af en
horizontalt stäld, ungefär fotsbred yxa på ett meterslångt skaft. Den
användes för att uthugga trappsteg i isen, då vägen går uppför
isklädd sluttning. Med isyxa kan man åstadkomma prestationer,
som eljest varit omöjliga. Den, som går främst i tåget hugger
trappstegen, och de efterföljande avancera i hans spår en och
en, medan de öfriga stå stilla, ett sätt att färdas, som något
påminner om rörelserna hos en kålmask. Nedstigandet utför
en sådan istrappa måste ofta ske baklänges, då hvarje deltagare
genom att steg för steg fastslå isyxan i isen vid sin sida skaffar
sig säkert fäste äfven för handen. Den efterste har dervid det
svåraste arbetet, hvarför denna plats alltid bör innehafvas af
den fjällvanaste i sällskapet.
Såsom nödvändigt komplement till tåg och yxa fordras i
isterrängen broddar eller söm under sulorna. På bar klippa
äro deremot obeväpnade skodon att föredraga.
Ett annat ofta användt redskap är stafven. På glaciärer
kan man deraf draga icke obetydlig nytta, men vid klättring
bland klippor är den deremot ofta till stort besvär.
Sedan jag nu i korthet behandlat de svårigheter
fjällterrängen erbjuder för ett obehindradt framträngande äfvensom sättet
att i möjligaste mån öfvervinna dessa, återstår mig att nämna
några ord om åtskilliga andra svårigheter en bergsklättrare kan
hafva att utstå.
När man vid en bergsbestigning på uppvägen icke kunnat
komma fram öfverallt, måste man ofta på något sätt utmärka
den väg man tagit för att kunna igenfinna densamma vid ned
stigandet, så att man icke riskerar att för framtiden få
qvarstanna på den visserligen eftersträfvade men i längden törhända
något tröttande toppen. För detta ändamål bygger man på
lämpliga platser små stenkummel eller värdar; och på bar
klippa har man stundom funnit det fördelaktigt att använda
med krita ritade märken.
En annan olägenhet är den starka för ögonen skadliga
reflexen från de bländande snöfälten i de högre fjällregionerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
