Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Bottenhafvet till Atlanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turer, vårt trefliga och lönande fiske i de skummande
fjällbäckarne, samt slutligen vår vandring på den präktiga,
nyanlagda landsvägen tvärs öfver Norge. Man skall få leta för att
finna en väg, som är så slösande rik på höga vattenfall, som
just denna. Utan dessa otaliga, branta, hvirflande hvita
fjällforsar, som öfverallt nästan störta ned på vandraren, passerar
man också den ståtliga Formofors i Sandölaälfven, eller om
man tar vägen åt Grong, den berömda Fiskums-fors. Vi följde
den sydligare vägen till Snaasen, foro på ångbåt öfver
Snaasenvandet, hvarefter vi gingo fram till Stenkjaeer. Genom att
taga denna väg vinner man den fördelen, att man får göra en
ångbåtsresa öfver hela Trondhjemsfjorden. Om man vill, kan
man landstiga i Levanger och derifrån följa landsvägen in i
mellersta Jämtland. Man har då att passera Skalstugan och
Medstugan. Då vi ej förr varit i Trondhjem, föredrogo vi
dock att resa fram dit. Därifrån återvände vi per järnväg till
Jämtland.
Den tid vi vistades uppe i fjällbygderna på gränsen, står
ännu i de minsta detaljer klar för mig, som om den förrunnit
i går, och skall alltid vara ett af de käraste minnena från mina
vidsträckta vandringar och färder sommaren 1889.
Hur bör en fotvandrare utrusta sig? Detta är en fråga,
som alltid återkommer, då en vandring skall företagas, en
fråga, som också många gånger besvarats i resehandböcker,
turisttidskrifter och andra tidningar. Jag skall söka bidraga
till frågans belysning genom att beskrifva den utrustning jag
under nu skildrade färder och under många andra
vandringar begagnat och funnit ändamålsenlig. Först den gamla
regeln, att allting bör vara af ylle. Gångkläder böra vara af
tjockt och starkt tyg, om man skall kunna påräkna att ha
någonting kvar af dem, när man kommer hem. Jag brukar
begagna höga snörkängor, i hvilka byxorna insnöras. För detta
ändamål äro byxorna ganska korta och smala nedtill.
Kängorna äro alltid försedda med ordentliga klackjärn. Om
kängorna äro väl gjorda och omsorgsfullt smörjas med
tjärsmorning, kan man få dem ganska täta. Man kan i allmänhet få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
