Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Mora strand till Dovre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Mora strand till Dovre.
Det är en ganska allmän föreställning, att Jämtland är
Sveriges sydligaste fjällandskap; på senare tid har kanske
den stora allmänheten kommit under fund med, att också
Härjedalen innesluter åtskilliga högt liggande fjälltrakter.
Men endast några få torde ha reda på, att öfre Dalarne också
är en verklig fjällbygd, sådan som vi äro vana att föreställa
oss, med strömmar och klippor, skummande vattenfall och
glittrande drifvor, med små, ensliga säterstugor inklämda
mellan fjällen, med vallhornslåt i sommarnätter, och sist men
kanske icke minst karaktäristiskt med öde, sänka myrar,
egnade att pröfva den enslige vilse vandrarens tålamod och —
förmåga att hitta.
Åtminstone hade jag ingen föreställning härom, då jag
vid midsommartiden 1890 framkastade min resplan för min
ännu något tvehogsne fotvandrarkamrat v. K. Jag hade
trogen min vana gjort upp min route efter en flyktig blick i
Roths skolatlas, och jag hade klart för mig, att vägen skulle
gå genom ödsliga skogstrakter ända tills man närmade sig
Dovre. Lyckligtvis skulle denna illusion bli skingrad.
Den 27 Juni befunno vi oss i Mora, hvarifrån vi
aftå-gade till Garberg och Elfdalen. Jag skall icke uppehålla
mig med en kritik af den usla landsvägen mellan Mora och
Garberg, som jag kan intyga vara den sämsta i Sverige, ej
häller skall jag ingå på en jämförande framställning af de
olika gästgifvargårdarnes egenheter, utan jag skall nöja mig
med att konstatera, att himmelen välsignade vår vandring
Sv. Turistföreningens årsskrift 1891. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
