Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af honom blifvit så uppfostrad, att han är mycket snäll och
förekommande och mera höflig än en bonddräng ner i landet.»
Jag var som sagdt både ledsen och ängslig. Och icke gjorde
chefen någon min att fortsätta resan. Jag uttryckte mina farhågor, men fick blott till svar att låta Per Olof vara i fred.
Ändtligen började vi knoga uppför kullen. Uppkomna
på dess krön, fingo vi se Per Olof stå på närmaste kulle stödd
mot sitt björnspjut och vänta.
Vi hunno snart upp honom och allt blef godt igen.
Mellan fjällbranter, höljda af nyfallen snö och i åsyn af
Alkajaur, lätt krusad af en sakta vestanvind, intogo vi vår
middag, bestående af litet fläsk, soppa kokt på fläsket och ett
renben, starkt kaffe med hvar sin getost i. Nu var matförrådet
slut och goda råd dyra.
Ej så litet modstulna tågade vi fram mot Alkajaur.
Under en rast, medan vi sutto och mediterade, ropade
plötsligt Per Olof, som länge spanat efter renar på motsatta
fjället: »renar!» Efter lång mönstring lyckades vi slutligen
märka, att de hvita stenar, i hvilka Per Olofs vana Öga såg
renar, verkligen rörde på sig. Hela fjällbranten vimlade af
renar. Per Olof förklarade att lappbyn ej var långt aflägsen.
Gumman Grufvisar tog nu afsked för att uppsöka sin by,
som borde ligga i nejden.
Vi däremot vadade öfver bäcken i dalens midt och skyndade uppför sluttningen. Under tiden sade Per Olof, att det
var hans kusiners hjord. Han såg det på djurens mängd. När
vi kommit in bland renarna visade han triumferande på deras
märke. Snart träffade vi också ena kusinen själf, åtföljd af en
drängpojke. Byn var, som Per Olof sagt, ej långt aflägsen. Den
låg på andra sidan fjällafsatsen, som sakta sänkte sig ned mot
sjön. Vi gingo uppför fjällutsprånget, medan lapparne, åtföljda
af tvenne hundar, fortsatte sin väg för att hemföra renarna.
Fjällafsatsen var ej synnerligt hög, men utmattade, som vi voro,
hunno vi ej långt på sluttningen, förrän de första hemvändande
renarne trafvade förbi oss. Hela hjorden passerade oss och försvann, pådrifven af lapparne, och de båda hundarne. Ändtligen voro vi uppe och fingo syn på lapplägret, som bestod af
tre kåtor invid stranden af Alkajaur. När vi kommit fram,
voro alla djuren hopträngda i två flockar, en större och en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
