Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Aktsek till Njuonjes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När man så ofrivilligt tänker på de årtusenden, som mejslat dessa djärfva konturer, tror man sig höra evighetens vingslag i den hvinande stormen.
Och menniskohjårtat böjer sig ödmjukt i andaktsfull bäfvan.
Intrycket af ett sådant landskap, sedt under sådana omständigheter, kan ej beskrifvas. Det måste kännas. Och en
gång kändt, glömmes det ej. Det blifver för lifvet.
Ofta i föreställningen skådar jag åter vid Ruonas med
undran ut öfver fjällandskapets vidsträckta rymd. Tankarna
irra oemotståndligt till Ruonas liksom också till Aktsekdalen,
hvilka båda i vild storhet och underbar skönhet vida öfverträffa alla de vackra trakter af vårt härliga fosterland jag sedermera sett.
Samla så, läsare, från våra fjäll och sjöar, skogar och dalar,
under ungdom och mandom för ålderdoms afton och du har
en minnenas guldskatt, som tid icke tär och roflystnad och
maktspråk icke kunna beröfva dig. Sedd med dina ögon och
belyst af din uppfattning, är den din, uteslutande <i>din<\i> egendom,
en helgedom, dit du när som helst kan smyga dig in från en
tråkig om ej fiendtlig värld och dit ingen kan följa för att
stjäla dina hemligaste tankar, en helgedom, som med sin mystik smyger sig på dig under arbete och hvila, midt i sällskapslifvets flärd och den brinnande kampen för tillvaron, ja en
helgedom, hvars underbara skatter ofta nog bringa ro åt din
ur jämvikt bragta själ.
Den 11 Augusti på morgonen kl. 1 vid pass lemnade vi
Ruonas.
Mödosam blef färden under hällande regn uppför Tarrekaissens branter. Trötta voro vi förut af den långa dagsmarschen, men kullerstensfälten på branterna uttömde helt och
hållet våra krafter. Mer tröttande än vägen var det ständigt
svikna hoppet, att man ändtligen nått stigningens slut. Sluttningen var bildad af terrassformiga branter. När man mödosamt sträfvät uppför en brant i den vissa tron, att man däruppe skulle nå toppen, stod man ånyo framför en brant. Så
fortgick det timtals. Jag blef till sist så van vid detta, att,
när vi ändtligen voro uppe på fjällplatån, jag en lång stund
blef stående och stirrade efter nästa brant. Platån var visserligen äfven där betäckt med kullerstenar, men vägen gick öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
