Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En rundresa i Norrbotten 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fjället Labba påträffa en snödrifva, som bildade en naturlig bro
öfver älfven. Drifvan hade tillräcklig bärkraft, hvilket bäst
bevisades däraf, ett en stor renhjord strax före oss passerat
densamma. Där bredvid hade en lapp slagit upp sin kåta.
Det var själfklart, att vi skulle hälsa på där. Vi lyfte på
dörren, hälsade »puoris, puoris» (god dag, god dag), stego in
och slogo oss ned på renhudarne kring elden. Kaffe kokades
nu ånyo och bjöds åt lappen, som var en Arjepluogslapp vid
namn Lars Andersson Skaila, och hans hustru Margreta Sköndä,
en ganska vördig matrona. Af henne tillhandlade jag mig en
lappsked af silfver till minne af Sulitälma.
Sedan vi svängt förbi fjället Labba, började det skymma
på. Våra bärare voro just ej några snabblöpare. Det gick endast
fot för fot, som man säger. Det blef därför midnatt och var
ganska mörkt, då vi kommo till Varvekälfven, på hvars andra
strand turisthyddan ligger. Ej utan svårighet fingo vi reda på
Turistföreningens båt, eller rättare ökstock, där han låg uppdragen på land.
Uppkomna till turisthyddan samlade vi bränsle, kokade
kaffe och lade oss att sofva på britsarnes nakna bräder. Ett
hårdt läger var det, och kallt var det också. Med saknad tänkte
vi på de varma och mjuka skinnfällarne på Nasa, till och med
på den af år 1868.
Vid uppvaknandet morgonen därpå voro vi liksom rådbråkade i alla lemmar. En kopp varmt och starkt kaffe stärkte
oss dock för den nya dagens strapatser. Utkomna fingo vi
njuta af ett ovanligt skådespel. Där betade nämligen en hjord
af flera hundra renar, tillhörande två lappfamiljer, som slagit
upp sina kåtar i närheten af hyddan.
Färden går vidare uppför och nedför kala fjäll, hvilka
stundom äro öfversållade med hvassa stenflisor. Dimman förföljde oss äfven denna dag. En stund vandrade vi bokstafligen
däri. Jag fruktade, att vi skulle gå vilse, men bärarne gingo
dristigt på. Det syntes, att de kände vägen väl. Först fram
på eftermiddagen kommo vi ned till Tarradalen, där björkskogen ånyo vidtog. I den lilla turisthyddan vid Tarraures
öfre ände rastade vi en stund och stärkte oss med kaffe och
den sista återstoden af matsäcken. Äfven här har Turistföreningen
placerat en båt – en riktig båt – för rodden öfver Tarraure.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
