Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En sommartur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bra ut, men nu i den lugna, skymmande sommarnatten får
hennes sång en trolskt vacker klang. Och när de sista tonerna
af Durand’s melodiska: »Och jag sjöng som man sjunger i
ungdomens vår» dött bort öfver sjön, så kände åtminstone jag
nästan kalla kårar öfver ryggen – af hänförelse öfver så.
vacker musik.
Så sade vi hvarandra godnatt. Vi fingo trefliga halmbäddar och sofvo godt, ostörda af vare sig små eller stora rofdjur. Följande dag – den sista af vår gemensamma tur –
styrde vi kosan upp till de berömda Öglunda-grottorna och Jättedalen. Det måtte varit en fruktansvärd naturrevolution, när
dessa raviner en gång i urtiden bildades. Och utsikten sedan!
I djupet under oss ligger det sköna Valle härad med grön-
skande kullar och dalar, mörka skogar och sina väl hundrade
glittrande sjöar; där bakom den ofantliga Västgöteslätten med
åkerfält i långa kolossala banor, och så längst bort vid horisonten Kinnekulle, som en hög, blågrön pyramid, med en bred
silfverstrimma på båda sidor om sig: Vänern! – Öfver
Söderhallen vandrade vi så på Billingens platå den 2 mil långa,
vägen till Sköfde, dit vi vid 5-tiden på eftermiddagen anlände,
muntra och glada vid tanken på den roliga tur vi haft.
*
Post scriptum. Det är 8 dagar efter vår återkomst till
Sköfde. Jag hade slutat mitt arbete för dagen och gick ut
för att taga mig en promenad till min brors hem ett stycke
utanför staden. Som jag går gatan nedåt hör jag en röst ropa:
»Hallå, herr kandidat, har Ni tid att stiga hit upp på en
stund?» Rösten kom uppifrån. Jag ser upp, och där står
fröken A. i fönstret. Men bredvid henne, tätt vid hennes sida
står vår impressario nickande mot mig med ett ansikte likt
»solen i Karlstad». Situationen var naturligtvis ögonblickligen
klar för mig. »Hurra!» ropar jag, rusar upp för trapporna,
och mot vännen S., som kommer mig till mötes gladeligen,
sjungande;
»Aa kjøre Vatten aa kjøre Ve’,
Aa kjøre Tømmer över Heja,
Aa kjøre hvem der kjøre vil,
Jeg kjører Jenta mi eja!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
