Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten rundtur med ränsel och -- paraply
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löfklädda bergen, de täcka byarne med deras rödmålade stugor
och det klara, rena himlahvalfvet med guldskimrande moln.
Här och där lägger ångbåten till, oftast vid själfva stranden
utan någon brygga. Ett lysande undantag härifrån utgjorde
Rådom; där fans brygga, postkontor och – postmästare –,
och allt detta fingo vi se!
När vi färdats en timme eller par, inlöpte vi uti Faxälfven.
Nedersta delen utgöres af ett fullkomligt delta. Allt,
ängar, lador och träd, står under vatten. Detta har dock varit
ännu högre – vid vårfloden –, säger man oss, men innan
slåttern börjar, är det borta, och de ängar, som så där grundligt
genomvattnats, gifva isynnerhet under torra somrar mycket hö, om
än ej af kraftigaste beskaffenhet.
Anblicken af denna syndaflod i miniatyr synes våra därvid ovana
ögon tröstlös och melankolisk.
Men vi ånga vidare uppför älfven, och snart höja sig stränderna, såsom
riktiga norrlandsstränder anstår. Slutligen varsna
vi en och annan nipa med höga berg där bakom, däribland,
dominerande de andra, den vackra Ertriksklippen, och så glida
vi oförmärkt öfver från Helgums socken in uti Edsele.
Naturen blir nu vildare, älfven smalare, och här och där
börja små forsar stänka upp sitt skum. Dessa tilltaga och
blifva allt starkare, till dess vi uppnå Meåforsen, vid hvars
passerande »Primus» får använda alla sina krafter, och ändå
går det ej synnerligen framåt. Han står och stampar och
stampar, kastas af strömmen mellan stenar och små klippor
som ligga i farleden. Denna är så smal att endast några
tums felmanövrering kan åstadkomma påstötning. Men huru
länge än »Primus» stampar och sträfvar mot strömmen, äro vi
slutligen komna igenom forsen. Vi draga en suck af lättnad,
af tillfredsställelse att vara väl öfver den svåra passagen, och
vi återtaga vårt genom Meåforsens fasor afbrutna samtal.
»Ursäkta», säger en »glad» bondgubbe, »men nog hör dom
till Frälsningsarmén?»
»Vi till Frälsningsarmén? Hvarför tror ni det? Se vi
så ut?»
»Ja, alldeles. Dom ha ju så’na hattar.»
Vi se på hvarandra och utbrista i skratt, ty, mycket
riktigt, våra hattar – åtminstone ett par utaf dem – äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
