Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halle- och Hunneberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därmed var också förtrollningen bruten. Vi stiga dristigt på,
och sedan vi vant oss vid mörkret därinne, finna vi före oss
inne i berget några karlar sysselsatta med att bryta – kalksten. Vi erinra oss nu hvad vi läst om bergets geologiska
bildning. På urberget hvilar ett lager af sandsten, dock beläget så djupt, att det ingenstädes når dagsljuset. På detta lager
hvilar bergets hufvudmassa, bestående af alunskiffer med inblandad kalk, som än ligger som bollar, än bildar tunna lager.
Ofvan detta lager utgöt sig i en grå forntid, innan ännu människofot trampat bergen, trappen eller diabasen såsom ett skyddande täcke. Brytningen af kalksten utgör en ej oväsentlig
förvärfskälla för de närmast bergen boende. I den lösa alunskiffern brytas gångar, hvilka dock sällan nå något mera betydande djup, och den utskaffade massan brännes i s. k. ugnar,
hvarefter kalken tillvaratages, under det att alunskiffern samlas i högar, som ingifva den föreställningen, att man nalkas
ett gruffält, då man nalkas en brytningsort. – Förbindelsen
med de uppe på berget belägna kronojägareboställena uppehålles medels s. k. klefvar, slingrande ofta branta vägar, som anlagts där stenhoparne voro högre och bergkrönet lägre. En sådan, benämd Skytteklef, följde vi. Innan vi fördjupade oss i skogen på berget, kastade vi en blick tillbaka öfver det nedanliggande landskapet och stodo slagna af häpnad öfver den vidsträckta utsikt, som erbjuder sig från den jämförelsevis ringa
höjden. Framför oss utbreder sig en af Sveriges kornbodar,
den väldiga, fruktbara västgötaslätten. Endast här och där en
liten bergås, eljest slätt och åter slätt, så långt blicken når. Här
och hvar sträcker en kyrka sin spira mot skyn eller framskymtar i en dunge en hvitmålad herregård. Vid horisonten höjer
Kinnekulle sin hjässa och likt ett blånande moln tro vi oss se
Billingen. Vid våra fötter vräker Vänern sina vreda böljor
mot de väldiga sandåsarne, som komma oss att tänka på Jutlands klitter, och mot de talrika öarne och skären utanför Vänersnäs, hvilket, liksom om landet ville trotsa vattnet, sträcker
sig nästan en mil ut i sjön. Ehuru naturen uppe på Halleberg i mycket liknar Hunnebergs natur är den dock i allmänhet mera vild och dyster. Och då vi stå invid den långsmala
Hallsjön, Hallebergs enda sjö, hvars stränder på många ställen
stupa lodrätt ned i det svarta vattnet, och kanske en elg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
