Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En vintertur till Harsprånget 1891
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En vintertur till Harsprånget, april 1891.
Ehuru detta i förhållande till sin säregna storslagenhet hittills af turister allt för sällan besökta vattenfall naturligtvis vintertid ej kan erbjuda samma imponerande anblick
som under sommaren, då vattentillgången är långt rikligare,
ansågo dock undertecknad och tre reskamrater en färd dit vintertid ej sakna intresse, särskildt för anställande af jämförelse
med under sommaren rådande förhållanden. Utrustade med det
för hvarje turist välbehöfliga reshumöret, lindrig packning och
de för årstiden här oundgängliga skidorna samt mot solen och
snöreflexen färgade glasögon uppbröto vi från Gellivara kyrkby
söndagen den 12 april först på kvällen, för att med hjälp af
nattfrosten till en början efter häst pröfva bärigheten af den
öfver källdrag och myrar osäkra sommar vägen. Denna följer
Vasara träsk öfver Aborrträsk, hvarest Gellivara bolag äger ett
1,5 mil från kyrkbyn beläget hemman, där godt logi och mat
stå den resande tillbuds, och där han under sommarmånaderna
först får göra bekantskap med det 3 mil aflägsna fallets brusande dån. Efter att från Aborrträsk under 1,5 mil ha passerat ett vidsträckt myrland, mötte oss vid Jutsarova nästa människoboning, en usel, men på en höjd härligt belägen finnkoja,
hvarifrån man skådar Stora Lulevatten och i fjärran vidsträckta
fjällkomplexer.
Vid Jutsarova lämnade vi sommarstigen och föredrogo att
följa en timmerväg, som ledde ut till den vik af Stora Lulevatten, i hvilken Sjaunjaälfven mynnar. Med förare i teten
fortsatte vi sedan vägen söderut på Stora Lulevatten till Luleluspe, hvarest sjön städse är isfri, och där vi plötsligt fingo syn
på en flock svanar, som under skri uppskrämda af vår oväntade visit ståtligt höjde sig öfver det lugna, solbelysta vattnet.
Efter ett dygns rätt ansträngande och forcerad färd framkommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
