Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genom Ume älfs dalgång till Atlanten af Richard Melander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
plaska i båtens för. Skulle vi få motvind? Men då
framträdde i allt sitt majestät Oxtindeme och kommo mig att för en
lång stund, d. v. s. så länge de syntes, glömma möjligen
kommande både snö och blåst och hagel och krig och pest. Och
så försvunno de igen, och vi rodde och rodde de sista
kilo-meterna, de sista meterna och centimeterna af svenskt vatten
och kilade med full fart in i Norge och hunno fram ända
till Umbukten, innan den nordliga vinden hann mer än ens
skrämma eller hota. Farväl mitt fosterland, tills vi träffas
vid Storlien!
Hvad tycks? 11 eller 12 rum och ett stort stall i en
Qällstugal och detta på en punkt, där ännu icke landsväg mö
ter från svenska sidan. Ty visserligen talades det om och
sades vara afgjordt, att landsväg skall med första dragas fram
öfver Tärna till Umfors, men därifrån till Umbukten är långt
Nu var fjällstugan eller villan under byggnad. Om dess
blifvande priser på mat m. m. har jag däfför ingen
kännedom, men vet blott, att de provisoriska, nu gällande
förhållandena gifva mig anledning uppmana kommande turister att »se
upp».
Vi hade tänkt oss att samma dags afton inträffa i Mo.
Men härför fordrades häst, och sådan fanns nu icke i
Umbukten. Ja, en mil fram till Tvärvandet kunde vi väl
promenera på god landsväg. Sagdt och börjadt. Det steg och
steg upp mot »skalet», högsta ryggsträckningen innan det
börjar bära utför. Furuskogen har längesedan uppgifvit täflingen,
björken, som varit envisast, har nu haft endast en och annan
dödsföraktande individ att framskicka, hvilken står där
förvriden och utsliten af ansträngningen att hålla sig fast, prisgifven
åt vindens godtycke. Snart är det alldeles kalt. Men
djur-lifvet representerades, då vi traskade förbi, af nästan
ööfver-skådliga renhjordar på en grön fjällsluttning vid sidan af
vägen.
Regn! nå då öka vi stegen! Men regnet ökades i täthet.
Och vi hade icke den behållning, som vi eljest skulle haft, af
det egendomliga behaget att från den skenbart döda naturen
åter komma ned i grönskande bälten af björk och fur. (Ty
nu bar det utför med full fart, allt hvad vi hunnit stiga
uppför från Skellefteå Och jag låter det också nu rulla undan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
