Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hälsa. Går man då fram till far i huset och bjuder honom
handen, så räcker han visserligen fram sin, men sitter
fortfarande — eller t. o. m. ligger, om han händelsevis intar den
ställningen — helt orubblig och tyckes mindre trakterad af
omaket. Anser man sig sedan böra med handslag hälsa husets
öfriga medlemmar, så upprepas alldeles detsamma. Äfven de
små sitta stela som bildstoder och tillhållas ingalunda af
föräldrarna att »stå opp och bocka sig (eller niga) för
främmandet», något som eljes plär vara mödrars synnerliga omsorg och
deras stolthet, om det lyckas väl. Det dröjer länge, innan en
främling vänjer sig vid detta, och i förstone känner man sig
helt bortstött genom en sådan frånvaro af höflighet. Till sist
lär man sig inse, att ortens sed är . sådan, och att man här icke
vet af någonting annat. Mössan, som en Herrdöling ständigt
bär på sig inne och ofta äfven sofver i, tages dock nästan
alltid af, då en herreman inträder. Med detta vill jag ingalunda
hafva sagt, att Fjätdölingarne särskildt utmärkte sig
ofördelaktigt i nu nämnda stycke. Snarare kanske tvärtom.
Men jag vill nu äfven för mina »ideella» reskamrater
föreställa vår värd och värdinna, som det tyckes hyggliga
människor båda två. Mannen ser flegmatisk ut med ett hederligt,
men föga intresseväckande yttre. Hustrun däremot har ett ut
seende, som genast tillvinner sig uppmärksamhet. Hon är
betydligt yngre än sin man, 29 år, men att döma efter det späda,
barnsligt oskuldsfulla utseendet nätt och jämt 19. fitt vackrare
anlete får man icke ofta se, dragen ädelt mejslade, en profil,
hvars rena linier jag beundrade med en andaktsfull njutning
af det slag, som Apollo di Belvedere eller den meliska Afrodite
ju lär verka hos den estetiskt bildade betraktaren. Prunkande
färger hade hon icke, denna spröda fjällblomma: det var en
edelweiss, en »snödroppe», ty sjukdomen hade blekt hennes hy,
lungsoten gnagde på hennes lifsrötter. Äfven hit upp bland
fjällen letar sig vårt släktes plågoris och — Gud Faders
tukto-medel, sjukdomarnas bleka hord. Hon hade ook lärt sig att
betrakta lidandet från den sistnämnda synpunkten, lärt sig den
svåra konsten att, som Tegnér säger, »kyssa Fadrens hand
inunder fadersagan». Då vi skildes, uttalade hon den aningen, att
om jag framdeles åter besökte Fjätdalen, hon då ej längre vore
bland de lefvandes tal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
