Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
den det, ja då blef jag med all säkerhet tvungen att återvända
till Tärändö och så göra en faslig krok via Korpilompolo och
Ofverkaliks längs allmänna landsvägen till Gellivare — det
skulle just bli ett skönt spektakel! Denna Narkälfven är
nämligen rätt betydande, den för mycket vatten, hvartill bland
annat bifloden Koinvjolci bidrager, och skulle man än kunna
praktisera sig öfver på en flotte trots den strida böljegången vid
vårtiden, kunde man ej föra några saker med sig och kunde ej
heller komma vidare. Det är därför ej att undra på, att vi
med otålig oro af bidade det ögonblick, då vi skulle höra bruset
från Narkälfven. Rätt som det var, hade vi den framför oss
i all sin vildmarksglans: på och nedom närmaste strandbranten
lågo stora bråtar afverkadt timmer, invid motsatta stranden, där
timmer också låg hopfördt, strömmade vattnet i glittrande
solsken. Efter en grundlig undersökning med störar af den öppna
rännan, som under sitt mer än alnsdjupa vatten gömde fast
isgata, styrde vi ner på älfven och gåfvo oss ut i strömfåran,
där vattnet forsade in i släden, så allt bagaget låg och sam
som i en bassäng. Lyckligt nådde vi emellertid öfver till
andra stranden, men den vanliga uppkörsvägen visade sig vara
spärrad af timret, hvadan vi måste sätta uppför en nästan
lodrätt stupande backe, där hästen störtade gång på gång. Nu
kom jag att sitta i bakkorgen i vatten till midjan, alldeles som
en fisk i en spjälsump, men situationen var sannerligen föga
behaglig, hvarför jag skyndsamt krälade fram till slädens främre
del, hoppade ur och hjälpte skjutskarlen att hålla släden, så att
den arma hästen kunde få ett drägligt säkert fotfäste i
älfbac-ken, där svallisen låg spegelblänk under snön. Andtligen
lyckades vi krafla oss upp på jämn fastmark, och då tyckte vi
oss båda vara förtjänta af en god stunds »piphvila.» Ej heller
Skuolffe syntes vara missbelåten med rasten, som han tillbragte
med att söka slicka sig litet torr — han hade ett tag varit
nära att ryckas med af den brusande älfven.
Så småningom hunno vi fram till byn Kompelusvaara, där
vi läto en i hast hopkommen stigmansfrukost oss väl smaka.
Härefter fortsattes färden öfver den uppsvällda, strömmande
Kursujold vidare in i vildmarken, som särskildt denna årstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
