Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
öfrigt af en otalig mängd smärre holmar och skär, hvilka i
allmänhet te sig i en lummig skrud af träd och buskar. Endast
ett af skären är bebygdt nämligen Tallslcär, ett af de minsta
och afgjordt kalaste midt ute i fjärden. Åbon är för sin
berg-ning helt och hållet hänvisad till vattnet, där strömmings
skö-tarne och torskrefven frestas med ofta svikande lycka.
Himlen mörknar allt mera, solen »går i säck» och ett par
regndroppar falla. Doktorn försvinner i salongen och uppträder
åter i oljerock och sydväst. Majoren finner det vara väl tidigt
att tillgripa så kraftiga medel, men doktorn förklarar, att han
studerat äfven meteorologi och därvid funnit, att liksom
ingenting i så hög grad drager regn som en nyputsad cylinderhatt
utan paraply, finnes å andra sidan intet, som verkar så kraftigt
afvärjande, som en i tid anlagd ovädersskrud. Obelisken
tillfrågades och resolverade, att vi hade att med det snaraste vänta
antingen regn eller vind eller bådadera. I själfva verket
friskade det fortfarande, och på Ingaröfjärden bärgades klyfvare
och mesan. Doktorns medel förfelade emellertid icke sin
verkan: regnet upphörde, innan det egentligen börjat, molnen vid
horisonten sjönko ned, genom en remna i molnväggen sände
den redan nedgångna solen en sista reflex i svafvelgult, kall
och norrskensartad, men obeskrifligt praktfull.
»Huru ligger »hon» i hand, major!»
»Ypperligt! Du kanske längtar till rodret?».
»Äh, det kommer nog att räcka till för oss båda.»
Doktorn sökte göra sin röst så likgiltig som möjligt, men grep i
själfva verket girigt den erbjudna rorkulten.
Sålunda delade vi — ty den ene var verkligen jag, om
jag skall fram med det — liksom de romerske konsulerna
högsta makten och dess insignier genom att turvis fungera. Detta
dock endast nominelt, ty i verkligheten stodo vi båda mer eller
mindre under Obeliskens kommando, då han uppträdde i sin
värdighet af lots, och hans öfvertygande »lä-ä!» från
observatoriet i skansluckan repeterades på sjömansvis och åtlyddes
villigt af själfve majoren, som icke var någon dufunge i
båtsegling», och »Ingeborg» vände lätt som en snurra ut från en
opålitlig udde för att pröfva sin lycka på annan bog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
